I fjol var det hundra år sedan den radikale folksångaren Woody Guthrie föddes. Nu släpper artistförmedlingen MCV i samarbete med Riksförbundet Huntington en cd med nyinspelade Guthrie-tolkningar. I helgen hålls en gala på Dalheimers Hus i Göteborg med artister som Ulf Dageby, Lucas Stark, Jenny Almsenius och Gunnar Källström. Liras Sven-Åke Henriksson tecknar här ett porträtt av den komplexe lille man som varit förebild för så många.
Woodrow ”Woody” Guthrie var en liten tunn man som rökte för mycket, drack för mycket, övergav dem han älskade, aldrig kunde hålla tider, alltid sökte efter något och ständigt ville ut på vägarna för att se vad som fanns bakom nästa krök.
Ett litet barn som aldrig blev vuxen, sägs det. Ändå mer man än de flesta och den som betytt mest för den amerikanska folksången med efterföljare som Pete Seeger, Ramblin’ Jack Elliot, Phil Ochs, Bob Dylan, Joan Baez, Nancy Griffith, Bruce Springsteen, Steve Earle och många andra.
This land is your land har blivit något av det amerikanska folkets inofficiella nationalsång och sjöngs av Pete Seeger och Bruce Springsteen när Barack Obama installerades första gången som USA:s president.
Här hemma har Mikael Wiehe hyllat honom med den svenska versionen Det här är ditt land, en antirasistversion som Woody nog skulle ha gillat – själv hade han ju orden ”This machine kills fascists” på gitarren.
Den tredje oktober 1967 dog Woody Guthrie i följderna av den ärftliga neuropsykiatriska Huntingtons sjukdom, efter tretton år i sjuksäng. Men så länge orättvisor och kärlek finns kommer hans texter om livets svårigheter och glädjeämnen att leva vidare.
Guthrie var i grunden en slags socialreporter som i kopiösa mängder sånger speglade arbetarklassens liv under 1930- och 40-talen. Endast en bråkdel av dessa cirka tre tusen texter finns inspelade, men åtskilliga har blivit odödliga klassiker, som Hard travelin’, Pretty Boy Floyd, So long it’s been good to know you, I ain’t got no home, Do re me, Jesus Christ, This train is bound for glory, Tom Joad och Deportee (Plane wreck at Los Gatos).
Texterna är lika aktuella i dag som för över sjuttio år sedan. Guthrie skrev om det han älskade och hatade, upplevde och drömde om och han sjöng sina texter till enkla melodier, ofta folkliga eller religiösa som han återanvände.
Han föraktade lögnaktiga politiker, korrupta poliser, spekulerande affärsmän och andra hycklare och månglare. Han kämpade för den svarta befolkningen och för minoriteternas lika värde och för att invandrarna, speciellt de mexikanska jordbruksarbetarna, skulle behandlas väl.
En samhällskritiker som också såg det positiva i USA, landet han älskade. Målet med hans sånger, brev, noveller, böcker och radioprogram var alltid att förändra det felaktiga, och Guthrie trodde envetet på den enskilda människan och dennes förmåga.
– Jag hatar de som får dig att tro att du inte är något värd. Jag hatar de som får dig att tro att du är född förlorare, inget att ha för någon, inget att ha för någonting. […] Jag är här för att sjunga sånger som ska bevisa att detta är din värld även om den slår ner dig och kör över dig dussintals gånger. Jag är här för att sjunga sångerna som får dig att känna dig stolt över dig själv.
Woody Guthrie föddes 1912 i den lilla staden Okemah, Oklahoma, och växte upp under mycket fattiga förhållanden. Men mitt i eländet fanns också musiken som familjen ägnade sig åt. Pappan Charley var jordbruksarbetare men också engagerad politiskt. Familjen drabbades av flera olyckor, ett barn dog i unga år, deras hem brann ner och mamman blev allt sjukare i Huntingtons och tillbringade lång tid på sinnessjukhus innan hon dog 1930.
Pappan åkte till Pampa i Texas för att hitta jobb i oljeindustrin medan äldste brodern fick ansvara för lille Woody som blev tvungen att försörja sig själv från fjorton års ålder då han började vandra omkring och jobbade på de många farmerna i trakten.
Han upplevde de hemska sandstormarna som hemsökte området under många år och gjorde livet outhärdligt. Skildrade av John Steinbeck i romanen Vredens druvor. Huvudpersonen i berättelsen är Tom Joad, en av många ”Okies” som sökte lyckan i Kalifornien, och om honom skrev Guthrie en text som han ofta sjöng för lantarbetarna på olika möten och vid demonstrationer.
Men det dröjde innan Guthrie blev en politisk folksångare. Han tillbringade flera år i Pampa dit han flyttade 1931, gifte sig och fick tre barn. Under Texas-tiden levde han familjeliv och försörjde sig på att måla affischer och texta plakat, men han sjöng och komponerade också countrysånger. Hans kusin Jack Guthrie fick en stor hit med Woodys låt Oklahoma Hills.
1935 lämnade Woody familjen för att söka lyckan i Los Angeles-området. Han gick och liftade längs legendariska Route 66 när han inte tjuvåkte på tåg. Jobben med jordbruksarbete varade bara kortare tid och Guthrie fick uppleva hur rika godsägare utnyttjade de fattiga arbetarna. Efterhand kunde han livnära sig på sitt sjungande och snart kunde familjen återförenas.
Musiken ledde till anställning och ett eget dagligt program på radiostationen KFVD i Los Angeles. Där fick han kontakt med andra folksångare och skribenter med vänstersympatier samt radiolyssnare som tipsade honom om missförhållanden. Resultatet blev alltmer politiska texter och under åren 1936-39 kom han också att medverka med en egen krönika, Woody Sez, i den kommunistiska dagstidningen The Daily Worker.
Woody var dock inte med i det kommunistiska partiet i USA och hans krönikor var endast delvis politiska. Men sympatierna för Sovjetunionen ledde till att han tvingades lämna stationen i samband med Sovjet och Tysklands bildade en icke-aggressionspakt hösten 1939.
Medan familjen återvände till Texas flyttade flyttade Guthrie vintern 1940 till New York, övertygad om att det var på östkusten och speciellt då New York som framtiden fanns för de unga folksångarna och kulturarbetarna.
Han kom snart i kontakt med andra unga folksångare som Burl Ives och Cisco Houston, och folkloristen Alan Lomax spelade in flera timmars intervjuer med honom för Library of Congress och kom även att producera de första skivinspelningarna, Dust bowl ballads, för RCA Victor. Lomax var också manager för den svarte folk- och bluessångaren Huddie Ledbetter, mer känd som Lead Belly, som blev en stor inspirationskälla för Woody.
Vid denna tid spelades Irving Berlins patriotiska sång God bless America ständigt på radio. Guthrie tyckte inte att texten stämde med verklighetens USA. Därför skrev han i protest sin egen variant, This land is your land – God blessed America for me, som spelades in på skiva först fyra år senare. Men det intressanta med originaltexten från 1940 är att den innehåller två uttalat politiska verser. En som handlar om baksidan av privat egendom och en om hungrande människor vid ett relief office. Dessa verser är i en senare textversion borta och bara i något enstaka fall har originalversionen med alla verser framförts.
I mars 1940 medverkade han i en stödgala för immigrantarbetare och mötte då den unge folksångaren Pete Seeger som han blev nära vän med. Det var en skapande tid för Woody Guthrie som ständigt hördes på radio i diverse program. Han tjänade bra och familjen kunde återigen återförenas och börja leva familjeliv.
Men det dröjde bara några månader innan Woody ledsnade på New York och sina inrutade radiojobb. Familjen återvände till Los Angeles men bara för att några månader senare flytta vidare till Portland, Oregano, där han i kompanjonskap med Alan Lomax skulle dokumentera det stora kraftverksprojektet i Columbiafloden.
Samtidigt som Woody Guthrie arbetade med sina Columbia river songs gjorde kompisen Pete Seeger succé i konstnärskvarteret Greenwich Village i New York med sina folkmusikkvällar, hootenannys.
Han hade bildat en löst sammansatt grupp, Almanac Singers, som framförde folksånger med politiska budskap. Pete ville ha med Guthrie i gruppen i egenskap av en riktig arbetare, med rötter i depressionens Oklahoma, som motvikt till alla akademiker. Woody återvände till New York och turnerade under något år med gruppen.
Vid sidan av jobbet med Almanac Singers började Guthrie, på uppmaning av Alan Lomax, att skriva på självbiografin Bound for glory som kom i tryck 1943 – samma år som han skiljdes från sin hustru som tröttnat på allt kringflackande.
Det var en intensiv tid för Woody som till och från tjänstgjorde i handelsflottan och armén, som skribent och fältartist. Woody skrev hundratals antikrigssånger, drev gärna med Hitler. Innan kriget tog slut började han också spela in för Moses Asch Folkways Records, låtar som This land is your land och Worried man blues. Och så träffade han dansösen Marjorie som blev hans andra fru och med vilken han fick fyra barn, däribland sonen Arlo 1947.
Efter kriget levde Woody med fru och barn ett till synes lyckligt liv i ett hus på Coney Island, New York. Han var mycket produktiv och hade till lycka för eftervärlden en hustru som sparade och katalogiserade hans alster.
Men mot slutet av 1940-talet började Guthrie uppträda konstigt och det förekom våld mot både fru och barn, vilket ledde till en andra skilsmässa. Marjorie och barnen stannade kvar i New York medan Woody flyttade till Kalifornien där han levde ett primitivt liv i en gammal buss.
Trots den tilltagande sjukdomen som nu konstaterats som Huntingtons träffade han sin tredje fru med vilken han fick en flicka. Paret flyttade till New York 1954 men skiljdes de också och barnet adopterades bort. Woody kom nu att bli sängliggande på sjukhus resten av sitt liv fram till sin död 1967.
I slutet av sin levnad fick Woody Guthrie besök av en ung 19-åring vid namn Robert Zimmerman, som var fascinerad av hans liv och lärde sig och sjöng Woodys sånger. Han var del av en ny generation folk- och protestsångare som tog över, där ingick även sonen Arlo – år 1967 slog han igenom med Alice’s Restaurant, en humoristisk sång mot Vietnam-kriget.
Guthries betydelse för folkmusikintresset kan inte överskattas, och till människor som redan då trodde att folkmusiken höll på att dö ut hade Woody något att säga:
– Så länge en kvinna och en man träffas och blir förälskade, talar, sjunger, nynnar, visslar och dansar kring varandra, kommer folkmusiken att vara på väg.
Sven-Åke Henriksson
Klubb Dalheimer – en hyllning till Woody Guthrie
Låtlista på albumet:
1. SERVE YOU RIGHT TO SUFFER
Vigilante Man
(Woody Guthrie)
2. JENNY ALMSENIUS
Bed On The Floor
(Woody Guthrie)
3. LEO SKÄGGMANSSON
So Long, It’s Been Good To Know Yuh
(Woody Guthrie)
4. LUCAS STARK
Goin’ Down The Road Feeling Bad
(Woody Guthrie & Lee Hays)
5. KEITH DELING
Hard Travelin’
(Woody Guthrie)
6. TETRA
I’ll Eat You, I’ll Drink You
(Woody Guthrie)
7. HARALD SVENSSON/MARIANNE HOLMBOE
All You Fascists Bound To Lose
(Woody Guthrie/Billy Bragg)
8. ULF DAGEBY
Plane Wreck At Los Gatos (Depotee)
(Woody Guthrie/Martin Hoffman)
9. LOUISE WANSELIUS
I Hear You Sing Again
(Woody Guthrie & Janis Ian)
10. IDA & LOUISE
Gypsy Davy
(Woody Guthrie)
11. GUNNAR KÄLLSTRÖM
I Ain’t Got No Home
(Woody Guthrie)
12. MAJORNAS 3DJE ROTE
Rätt Dialekt (Do Re Mi) (Göran Premberg/Woody Guthrie)
13. MIKAEL WIEHE
Det här är ditt land (This Land Is Your Land)
(Mikael Wiehe/Woody Guthrie)
14. SANNA HOGMAN
Hobo’s Lullaby
(Goebel Reeves/Trad)
Mycket bra artikel av Sven-Åke Henriksson!