I Lira #2 2017 hade vi ett tiosidigt reportage om Ella Fitzgerald, som vid den tiden hade fyllt 100 år om hon fått bli gammal.
Här återpublicerar vi den del som handlar om Vivian Buzcek och hennes hyllningsprojekt till förebilden.
Den 25 april är det exakt 100 år sedan Ella Fitzgerald föddes. Då ger också Vivian Buczek och Martin Sjöstedt Trio ut en hyllningsskiva till jazzens första dam. Här berättar vi Ellas gripande historia och frågar Vivian Buczek hur hon vågade ge sig på denna ikons repertoar.
text: EVA NIKELL
Ella Fitzgerald skulle ha fyllt hundra år i år. Hon föddes 1917 och kommer att firas med många aktiviteter under hela året i främst USA men också på många andra håll i världen.
I Sverige firas hon bland annat på Palladium i Malmö, på födelsedagen den 25 april. Bakom hyllningen står jazzsångerskan Vivian Buczek i samarbete med Martin Sjöstedts trio och gästartister.
En skiva på temat spelades in i februari, för utgivning senare i april, och några dagar före inspelningarna bevistar jag ett slags genrepskonsert på Fasching i Stockholm.
Jag tänker att det är helt rätt att just Vivian Buczek gör denna iscensättning. Det är inte tal om att försöka härma Ella, men ändå, när jag sluter ögonen medan Vivian improviserar över melodin i You’d be so nice to come home to hör jag Ellas fraseringar och tonfall i Vivian Buczeks gestaltning. Hon har den kvaliteten i rösten, samtidigt som den är omisskännligt hennes egen.
Och scatsången i The lady is a tramp, tillsammans med trumpetaren och sångaren Peter Asplund, har precis den snabba och supermusikaliska karaktär som utmärkte Ella Fitzgerald.
Vivian Buczek och Martin Sjöstedt Trio i en paus under inspelningarna av skivan Ella lives. Foto: Eva Nikell
Några dagar sedan pratar jag med Vivian Buczek och undrar hur hon egentligen vågar ge sig på att spela in en hyllningsskiva till Ella Fitzgerald? Hur gestalta en ikon som henne?
Hon berättar att hon först värjde sig mot tanken på en hyllningsskiva, i synnerhet till Ella, ”min största idol, det vågade jag inte …”
– Ella var en stor personlighet och är en stor anledning till att jag sjunger jazz. Hon var så genuin och ärlig och glad och sympatisk. Hjärtat kommer först hos henne, all teknik och annat du kan lägga på är underordnat, säger Vivian.
– Känslan och stämningen är viktigt hos en sångare, det räcker inte att vara duktig och driven, det måste finnas något mer. Det var det jag fastnade för utan att förstå det när jag lyssnade på henne. Och Ella var så tydligt en i bandet, hon tar plats på scenen, men resten av bandet ges också plats.
Vivian Buczek växte upp i en musikalisk familj i Malmö. Som dotter till den polske jazztrombonisten Bruno Buczek och vibrafonisten Kristina Buczek har hon sjungit i mer eller mindre hela sitt liv. Det blev musikgymnasium och musikhögskola så småningom, och 2003 tog Vivian Buczek examen i Malmö som sångpedagog. Men det var när pappa Bruno någon gång i de övre tonåren kom till henne med liveinspelningen Ella in Berlin från 1960 som hon omedelbart kände att ”det är det här det handlar om”.
Här finns en parallellhandling i mitt och Vivians liv. Jag lyssnade på mina föräldrars stenkakegrammofon som barn och ung; de hade skivor med Tommy Dorsey, Alice Babs och Duke Ellington, det var Gershwins Rhapsody in blue och andra jazzklassiker. Men den första skiva jag köpte själv i tonåren, och spelade på min brors lilla resegrammofon, var just Ella in Berlin. Jag lyssnade och lyssnade och älskade den, och lärde mig många av sångerna utantill.
Till skillnad från hos Vivian Buczek har kärleken till jazzen för min del aldrig resulterat i ett yrkesval utan förblivit ett fritidsintresse, men stort nog att göra mig nyfiken på Vivian Buczeks projekt kring en så genomgripande förebild för en jazzsångerska som Ella Fitzgerald.
Det visar sig att ”Projekt Ella” anknyter på många sätt till Vivian Buczeks eget liv och utveckling som sångerska.
– Du vet, åren går och jag lyssnar på många andra sångare och genrer, men ibland när jag funderar över vart jag är på väg sätter jag på en skiva med Ella. Då vet jag …
Som ung sjöng Vivian Buczek en del med sin pappa och andra musiker på turnéer i Polen.
– Jag kände att jag ville satsa på sången och pappa sa att ska du lyckas som sångerska får du inte låta något annat komma emellan. Så träffade jag pianisten Claes Crona som kom att bli en mentor. Och trumpetaren Peter Asplund, vi spelade och spelade in mycket ihop. Martin Sjöstedt har jag alltid känt som basist, men när vi turnerade en sommar på Gotland satt Martin och jag vid pianot och jammade under pauserna och sedan sa jag till Martin att jag gärna ville gå vidare, göra något mer modernt. ”Jag kanske kan spela piano med dig”, sa Martin, och jag baxnade. Men nu vet jag ju att denne multi-instrumentalist är suverän på det mesta han gör. Det var så Curiosity-skivan kom till.
Curiosity kom ut 2014. Den innehåller en del standards av klassiska jazzkompositörer men också sånger av Chick Corea, Johan Björk, Claudia Campagnol och ett spår som Vivian Buczek skrivit tillsammans med sin pappa. Karaktären på arrangemangen signerade Martin Sjöstedt är just moderna men respektfulla förvandlingar av klassikerna. Men hur skulle de gå vidare? Jobba på ett tema? Ella Fitzgerald skulle ju trots allt fylla hundra år …
– Kan vi göra en fortsättning på Curiosity men göra det kring Ella-låtar, funderade vi. Och Martin började skriva nya arrangemang på en repertoar av de låtar Ella sjöng. Nu har vi varit ute med materialet ett tag och precis spelat in. Jag ser skivan i hög grad också som en hyllning till min pappa, han har varit så viktig för mig i musiken.
Martin Sjöstedt ger några dagar senare sin version av historien när jag frågar honom hur det är att arrangera om de klassiska sångerna ur The American Songbook.
– När vi började jobba med Ella-projektet så spelade vi först originalarrangemang, men det kändes inte riktigt som vår grej. Bandet hade hittat ett speciellt sound på Curiosity så vi jobbade vidare på den tråden.
En fråga som infinner sig är hur stora friheter en arrangör kan ge sig själv med dessa klassiker. På Fasching spelades exempelvis Lady be good med två blåsare, bas och trummor. Var går gränsen?
– När jag arrangerar vill jag ge stor frihet till Vivian, Niklas och Johan att tolka arrangemangen på sitt sätt, och bidra till förbättringar. På Curiosity finns en riktig klassiker, Cherokee eller Indian Love Song, som vi arrangerade om väldigt mycket. På Ella-skivan ligger vi någonstans mellan Ellas fina originalarrangemang för pianotrio och den väldigt annorlunda varianten. När det gäller Lady be good så är det få vokalister som kan sjunga en sådan låt utan piano och med två galna blåsare som huvudinstrument.
– Det här bandet med Vivian i spetsen är något speciellt.
