Vincent Peirani kommer till Ystad Sweden Jazz Festival för en solokonsert den 5 augusti. Lira tog ett snack med den franske ackordeonisten om solospel, improvisation och att spela i kyrkor.
– Att spela solo är för mig ett viktigt sätt att checka in med mig själv och mitt musicerande. Det är mer introspektivt, samtidigt som det är en kommunikation mellan mig och publiken.
I Ystad ger han en intim konsert i Klosterkyrkan. Låtlistan bestäms av publiken, i stunden.
– Jag gör aldrig en färdig låtlista inför en solokonsert, för jag vet inte hur publiken reagerar på olika låtar. Konserten skapar vi tillsammans. Det jag spelar beror helt på stunden, känslan jag får från publiken och från konsertlokalen. Men för det mesta spelar jag en kombination av originalmusik och covers. Det kan vara en popsång, en fransk folksång, jazzstandards … Det finns en massa olika möjligheter!
Anpassar du ditt sätt att improvisera beroende på vilken typ av musik du spelar?
– Jag närmar mig improvisationerna på samma sätt. Skillnaden handlar bara om vilken typ av historia jag vill berätta med olika låtar. Om jag till exempel spelar en cover försöker jag bevara låtens dna, eller i alla fall de beståndsdelar av låten som gör att jag vill spela den. Det kan vara något med låtens rytm, sound, harmoniken, melodin eller bara låtens generella känsla och stämning. Sen försöker jag ta fasta på det i min improvisation, och så tillför jag min egen personlighet i det. Ibland funkar det och ibland funkar det inte, men jag chansar i alla fall, skrattar Vincent Peirani.
Vad gör du när det känns som att improvisationen inte funkar?
– Då andas jag. Och lämnar mer utrymme i musiken, och kanske spelar en annan låt i stället!
Vincent Peirani är skämtsamt ärlig och ödmjuk. Samtidigt är han en av de mest eftertraktade och stigbrytande ackordeonisterna inom improvisationsmusik just nu. Hans teknik är avundsvärd.
– När det gäller spelteknik, musik och en massa andra saker så går jag efter mottot less is more.
I Klosterkyrkan får vi höra honom på det viset – avskalat och intimt. Men med stor klang.
– Jag älskar att spela i kyrkor! Akustiken och efterklangen är så stor i en kyrka. Det känns lite som att man är kung av världen när man spelar där, det räcker att spela några ackord och ljudet blir så enormt och fylligt! När man spelar akustiskt i sådana rum kan man också höra alla små detaljer och jag tror att både jag och publiken känner den intimiteten. Lyssnaren kommer nära musiken, instrumentet och ljudet.
Om du är nyfiken på Vincent Peiranis musik, kolla gärna in det nyligen släppta albumet Les égarés tillsammans med Ballaké Sissoko på kora, Vincent Segal på cello och Émile Parisien på saxofon.
Text: Sunniva Brynnel
(ur Lira #2 2023)
