Sun Ra Arkestra
Fasching, Stockholm, 4 november 2024
Sun Ra Arkestra är i stan igen. Fem år sen sist, men med en stor skillnad: orkesterns ledare, dirigent, trollkarl och saxofonist Marshall Allen är inte här denna gång. Han stannar numera hemma när Arkestra flyger över Atlanten. Det må vara han unt – när man fyller hundra vill man fokusera på annat, som sitt debutalbum, hur otroligt det än låter (tips: lyssna på första smakprovet, den skimrande African sunset).
Konserten inleds också med en hymn till Allens ära. Ett rytmiskt mässande till den frånvarande ledaren. Som om de vill åt lite av hans kraft, eller i värsta fall berätta klart och tydligt att det här är Sun Ra Arkestra men denna gång utan Allen. För att föregripa eventuella skavanker som skulle kunna uppstå.
Bandet ser otroligt ut: glittrande, glimrande, paljettklädda i silver och guld, ljusblått och mer eller mindre kända Sun Ra-utstyrslar. Världens coolaste band med världens coolaste gamla gubbar (och underbara sångerskan Alice).
Hela tretton personer om jag räknar rätt. Ett gäng som har en historia att förtälja, äventyr att berätta om. Det är det första man tänker. Det som gnager är bara att man snart blir varse något som skulle kunna tolkas som en viss trötthet. Eller ett slags vilsenhet. Om man jämför med konserten för fem år sedan blir det snart tydligt att det här är ett gäng som saknar sin bandledare. Inte på något akut och katastrofalt vis, bara att det är lite slappt emellanåt, lite mer ostrukturerat än sist.
I det första setet är det fokus på det där mer gungande man hittar i Sun Ras repertoar, hans säregna version av Fletcher Hendersons storbandssväng, ibland lite exoticastäming, lite gnissel. Men förutom en furiös, percussion-driven Angels and demons at play tyvärr lite för vaggande. Men de har visat vad de kan och hoppet finns om mer änglar och demoner i set två.
Efter paus: lite mer ös, lite mer tjut och tut men fortfarande som att spärrarna inte riktigt vill släppa. Hade verkligen Ra och Allen godkänt detta, kommer man på sig med att tänka. Inget riktigt bra betyg. Till Arkestras försvar: de gör allt med verklig coolness och värdighet, det är bara den riktiga edgen som i stunder saknas.
Men det är ändå Arkestra vilket utan tvivel måste vara en av den amerikanska musikhistoriens säg två, tre viktigaste orkestrar. Så unika, så stilbildande. Några som aldrig tycks sluta inspirera och stå ledstjärna för allt som vill vara underhållande avantgarde och livsnödvändig lekfullhet.
När du läser det här kanske Donald Trump återigen är president i USA, världen på väg mot sin undergång. Sun Ras Arkestra kommer däremot att leva vidare, om inte här så långt ute i rymden, evigt lirande och glittrande bland stjärnorna.
Elias Hillström
