Rónán O’Snodaigh & Myles O’Reilly
Stallet, Stockholm 12 november 2024
Rónán O’Snodaigh är till vardags sångare och slagverkare i det fantastiska irländska folkrockbandet Kíla, där han är känd för sin nyskapande, melodiska spelstil på den traditionella ramtrumman bodhrán och sin intensiva scennärvaro när han öser loss och ibland nästan vilt rör sig över hela scenen. Men han har också en betydligt lugnare sida, som soloartist eller i små konstellationer, som denna duo med Myles O’Reilly.
Här sitter O’Snodaigh ned under större delen av konserten, spelar akustisk gitarr utan plektrum och sjunger lågmält. O’Reilly spelar Moogsynt och elektronik, vilket kan tyckas vara en märklig kombination med de folkinspirerade sångerna, och visst bjuder han rätt ofta på oväntade inslag men samtidigt passar det förvånansvärt väl ihop.
Keyboarden låter ibland närmast som en stillsam kör någonstans i bakgrunden, men så börjar O’Reilly skruva på reglagen och tar i med hela armen så att ljuden hoppar och svischar. Andra gånger lägger han plötsligt oerhört kraftfulla bastoner riktigt djupt ner eller vrider fram egendomliga ljud ur både Moogen och en pytteliten handhållen synt.
I titellåten från fjolårsalbumet The beautiful road kommer ännu fler överraskningar när Myles O’Reilly först leder publiken i vacker ordlös körsång innan han själv börjar sjunga solo, med en oväntat ljus röst som närmar sig falsett. Även det blir en märklig men fin kontrast till Rónán O’Snodaighs hesare stämma.
Efter hand verkar det som att O’Snodaigh tröttnar på att sitta ner, och när han ställer sig upp förklarar han att han ska läsa en dikt. Han har skrivit sedan ung ålder och gett ut flera böcker med sin poesi, och det som följer här är en närmare femton minuter lång berättelse om kriget mellan trädgårdens blommor, ackompanjerad av alltmer yviga gester och av syntstämmor som växer till sig och byggs ut i takt med att historien utvecklas. Det hela är lika oväntat som det på samma gång är logiskt och typiskt för den här konserten, där det aldrig går att veta vad som kommer att hända.
I några låtar visar Rónán O’Snodaigh även prov på sin briljanta spelteknik på bodhrán när han på sitt säregna sätt i stället för att använda vänsterhanden trycker ett rör mot trumskinnet för att ändra tonhöjden, vilket möjliggör en högst personlig spelstil med ett stort tonomfång.
Extranumret On taobh tuathail amach bygger i Kílas originalversion på O’Snodaighs leadsång, hans intensivt smattrande bodhránspel och mängder med sångstämmor. Nu sjunger han den själv, medan Myles O’Reilly ibland spelar shakers men under större delen av låten återigen får med sig publiken när han visar hur de som sitter på vardera sidan av mittgången ska klappa takten. Jag har sällan sett någon klappa så inlevelsefullt som han gör här, och på något sätt är även det typiskt för den här kvällen.
Rasmus Klockljung
