Stinnerbom Stinnerbom Dubé
Stallet, Stockholm 22 april
Det är onekligen ett rejält ös från start när stjärntrion Sophia Stinnerbom på fioler, Magnus Stinnerbom på gitarrer och kontrabasmaestron Sébastien Dubé gästar Stallet. De börjar konserten med tre låtar i svit, och marschen som inleder det hela startar visserligen stillsamt med försiktigt spel i kontrabasens allra högsta toner, men snart dundrar det igång.
Marschen övergår i två oerhört tunga polskor där Sophia Stinnerboms viola d’amore i ett enda stråkdrag kan gå från svag ljudvolym till en orkan, och basen är kraftfullare än på många rockkonserter. Och så plötsligt kastar sig Dubé in i ett av sina karaktäristiska solon, där han med rösten dubblerar kontrabasens toner och rör sig nästan över instrumentets hela register med häpnadsväckande snabbhet. Frågan är bara varför detta sker redan så tidigt, för hur ska trion kunna toppa detta senare under konserten, undrar jag medan basisten briljerar och drar ner jubel. Och det gör de nog heller inte riktigt.
Men det gör kanske inte så mycket när nivån ändå är så pass hög. Mer tyngd följer i en halling där viola d’amoren tack vare sina mycket riviga resonanssträngar låter väldigt likt en hardingfela. Men trion kan lugna ner sig emellanåt också, som i extranumret Höststorm. De växlar mellan schottisar, valser och polskor där inte minst Magnus Stinnerboms gitarrspel skapar ett väldigt sväng, och i Sintrams halling är öset riktigt rått.
Som sista ordinarie nummer kommer såklart ytterligare en av Dubés specialiteter. Han kommer ursprungligen från Quebec där det finns en tradition med trallande då en person sjunger ett antal fraser och de övriga upprepar den sista. Nu får publiken på ett utsålt Stallet med rätt skiftande framgång försöka sig på att härma Dubé, som staplar den ena välfyllda frasen efter den andra innan det blir publikens tur att haka på. Det hela övergår till slut i en reel som basisten komponerat, och som är – just det – väldigt ösig. Vad annars?
text & bild: Rasmus Klockljung
