I december kom det sorgliga beskedet att Eva Norée (tidigare Möller) lämnat oss. Flamenco-Sverige har sorg efter sin första stora stjärna som undervisat och inspirerat flera generationer av dagens artister.
Eva växte upp i en familj som sysslat mycket med musik, opera och teater, den tredje generationen av artister som haft sin profession på alla möjliga scener runtom i Sverige. Även Evas son Marcus Wassberg har under en period varit en flitig scenartist som flamencodansare i Sverige och internationellt.
Eva har arbetat tillsammans med bland andra Miriam Makeba, Banjo-Lasse, Evert och Sven-Bertil Taube, Ulf Björlin, Nannie Porres, Arja Saijonmaa, Rafael Frühbeck de Burgos med många fler.
Eva gick i lära hos flamencogitarristen Justo de Badajoz som själv varit elev till Ramón Montoya, en av det tidiga 1900-talets giganter i flamencovärlden.
I Sverige träffade Eva Carmen Lucena, en dansare och sångerska som flyttat till Sverige. Tillsammans turnerade de och spelade in tre skivor under 1970-talet. Det stora genombrottet kom i Hylands hörna 1970 där duon fick hela studion att koka av spansk feber, och stela svenskar runt om i landet smittades med flamenco genom det dominerande underhållningsprogrammet.
När Eva pratade om musik gjorde hon inte skillnad utan såg hellre likheter i temperament mellan olika traditioner, trots att flamencon var det hon själv oftast förknippades med: ”Samma fenomen som gör flamencon till flamenco finns också i annan musik. Men har man spelat flamenco så tycker jag att det ger mycket till annan musik, som till exempel när jag spelat Theodorakis musik, chilensk musik, argentinsk tango och när jag spelade med Miriam Makeba. Afrika är all musiks vagga och det ligger ju också nära Spanien och flamencon.”
Eva hade en djup förståelse för flamencon, en kultur som annars ofta upplevs som säregen och sluten. När jag pratade med henne om duende, flamencons undflyende begrepp för den särskilda inspirationen som de allra största artisterna ägde, kunde hon knyta detta till alla möjliga sammanhang: ”Jag tror att när vi är barn har vi duende, vi föds i duende, vi är nära livet. Vi är en varelse i en skapelse. Sedan, ju mer vi växer upp kommer vi att märka att vi förlorat något och det är den längtan som tar emot och som ger duende, tror jag. Alla måste ju gå från barnstadiet till att skydda sig och skaffa sig integritet. Barnen vet ju inte ännu att de är något!”
Eva hade en stor konstnärssjäl vilket gjorde att hon kunde framträda i många olika sammanhang, mest musikaliska, men även exempelvis teater – och hon hade en unik berättarröst som förtrollade.
Hon efterlämnar sig en stor saknad hos många vänner och hos publiken. för flamenco-Sverige är det ett enormt tomrum som ingen annan kommer att kunna fylla!
Text: Rolf Nilsén
