Irreversible Entanglements
Fasching, Stockholm, 7 juni
Det är nästan exakt ett år sedan Camae Ayewa aka Moor Mother var på Fasching senast. Då tillsammans med Olof Melander på elektronik och beats. Ett fullständigt briljant framträdande. Med volymen uppskruvad till elva rörde sig Moor Mother fram och tillbaka nedanför scenen, ofta med ryggen mot publiken. Arg, arg men med ett stort bultande hjärta.
Så förväntningarna är skyhöga.
Ikväll är hon här med frijazzbandet Irreversible Entanglements: trumpet, saxofon, trummor och bas. Bandet kör igång, lite försiktigt, melankoliskt, med trumpeten som i en latino-färgad ballad. Moor Mother sökande efter orden:
Soon and very soon our children will know
About everything we done
How we treated each other
How we think war is a solution
How we think dropping bombs and missiles is a solution
Sedan tar det inte länge innan både Moor Mother och bandet får upp farten ordentligt och tar med oss på en resa bortom tid och rum (känns det som), för jag kan omöjligt svara på om det är en kvart eller en timme de håller på innan de stannar upp och andas första gången.
What was it like before
Can we share stories about love
What will we tell our children?
What has happened to us?
En resa om hur vi kan hitta hem hos oss själva och i kärleken om vi inte gömmer oss, bara vågar titta oss i spegeln. Vi kommer ju alla ihåg hur vi brukade älska och dansa. En gång för inte så länge sen nu. Vad är det som har hänt med oss?
Ordflödet känns både väl avvägt och improviserat närvarande, varje stavelse och fras viktig, avgörande. Moor Mother lika mycket politisk agitator som predikant och poet.
Musiken pendlar och rör sig, växlar ner och upp och ner igen. Från intensiv, på gränsen-jazz med Albert Ayler-doftande saxofon till längre partier där trumpeten tar med oss till ett Miles Davis-färgat sjuttiotalslandskap. Men hela tiden med Luke Stewart knixiga basspel och Tcheser Holmes hisnande flinka trummor som motor.
Efter att den första episkt långa frijazzhymnen till slut kommit i mål är det lite svårt att starta igång motorn igen. Saxofonen byts ut mot keyboard och trumpeten mot trummor vilket skapar lite välbehövlig luft i rummet. En lättare Sun Ra-funk utan att det tappar i intensitet.
Allting slutar i gemenskap och handklapp och dans. De har berättat sin story för den här gången.
Irreversible Entanglement och Moor Mother mötes på ett Music Against Brutality-event 2015, vilket känns symptomatiskt. För det här är musik som politik och aktivism där politiken och aktivismen ändå aldrig tar över och gör musiken till en funktion. Kanske har det aldrig gjorts lika bra sen de tydliga föregångarna Art Ensemble of Chicagos storhetsdagar. Eller sen Fear of a black planet.
Jag kan sakna den karnevaliska humorn du hittar hos Sun Ra och Art Ensemble of Chicago, en humor som bjuder in. Moor Mother är uppfostrande, hård. En attityd och ett sätt som skulle kunna stjälpa vilken artist som helst med lite mindre karisma och patos.
Moor Mother är dock en stjärna som lyser starkare än de flesta andra, fullständigt självklar, cool och vass. Vi ses nästa år igen.
text & bild: Elias Hillström
