En av Danmarks och Nordens främsta musiker genom tiderna, Svend Asmussen, har avlidit vid den aktningsvärda åldern 100 år.
Vi publicerar här en artikel från Lira #1 2016 av Magnus Östnäs, inför Svend Asmussens hundraårsdag.
Underbarn och stjärna när jazz var pop på 1930-talet. En rastlös, självkritisk mångbegåvning som tog jazzen till finsalongerna, finmusiken till revyscenen och folkmusiken in i kyrkorna. Nu fyller en av världens absolut främsta jazzviolinister Svend Asmussen 100 år.
TEXT: Magnus Östnäs
BILD: Lasse Seger
När den danska violinisten, multi-instrumentalisten, kompositören och sångaren Svend Harald Christian Asmussen den 28 februari fyller 100 år, kan han se tillbaka på en karriär med en bredd och en spets i de mest disparata genrer – från swingjazz till revy, från fusion till ungersk-romsk folkmusik – som borde räcka till att fylla ett par tre musikerliv.
Svend Asmussens liv öppnar en svindlande tidsresa från jazzens barndom fram till dess emulgerande med europeisk folkmusik och med rocken i fusionjazzen och tillbaka till swingjazzen. Med violinen, tenorviolinen eller med el-violinen uppkopplad till en samling effektboxar. Med Duke Ellington, med Mills Brothers och Josephine Baker, med Benny Goodman och Edith Piaf, med Fats Waller, Django Reinhardt, Alice Babs och Nat King Cole, med Jan Johansson, Putte Wickman, Toots Thielemans, Herbie Hancock, Ulf Wakenius, Eric Ericsson och Lionel Hampton. Han är i högsta grad medskyldig till att jazzen lämnade gatan för salongerna, han tog jazzen och folkmusiken in i kyrkorna och han gjorde stämarr som vokalgrupper ännu försöker klå.
Många av jazzens största har velat spela med den reslige dansken som gjorde konsertdebut året innan börskraschen 1929 och skivdebut med egen sextett som nittonåring den 6 november 1935: Tiger Rag som a-sida och My Blue Heaven på b-sidan. Skivan från His Masters Voice medverkade till att Svend blev känd i jazzkretsar. 1939 tackade han nej till att stanna i Paris och spela med Django Reinhardt. 1943 tillskrevs han utsagan att ha ”dödförklarat” jazzen: sanningen var att han efter att ha lyssnat på en gammal Louis Armstrong-skiva kommit fram till att de i egentlig mening inte kommit längre än mästaren.
Svend gick över till revyscenen där han uppträdde med bland andra Karl-Gerhard, Stig Lommer och Povel Ramel. 1959 bildade han sångtrion Swe-Danes med Alice Babs och Ulrik Neumann. På 1970-talet var Svend tillbaka i jazzfrontlinjen med egna kvartetten med Kjell Öhman. På 1980-talet vände han med sin danska kvartett, plus Ulf Wakenius och Peter Almqvist, tillbaka till den swingjazz han varit med att forma.
Lira fick tag i den musiker som spelat längst tillsammans med Svend: trumslagaren Aage Tanggaard från den sista danska kvartetten:
– Svend är otrolig att både jobba och att vara i sällskap med. Nyfiken och intresserad av allt som är nytt i musiken. Jag tror inte att det finns någon som har den blandning som Svend har med teater, film, revy och underhållning. Swingjazz med Benny Goodman och hardcore-jazz med Herbie Hancock.
Lagom till hundraårsdagen kommer boken Svend Asmussen – 100 år for fuld musik, ett gediget 264-sidigt verk som bygger på intervjuer med och bidrag av många av Svends medmusikanter, tidningsartiklar och på Svends självbiografi June Nights som kom ut 2006 skriven tillsammans med Svends andra fru Ellen Bick Asmussen.
Boken täcker Svend Asmussens långa karriär som musiker, arrangör och kompositör. Författarna, Kjeld Frandsen och Frank Büchmann-Møller, menar att Svend Asmussen har varit för dansk jazz vad H C Andersen varit för dansk litteratur.
Så vem är han då, denne mytiske dansk och en av jazzvärldens absolut främste violinister?
Född in i det övre borgerskapet i Köpenhamn av tyska föräldrar, där familjen under somrarna förde en närmast Marcel Proustsk tillvaro i den stora villan i nordjylländska badorten Hornbæk – sedan i slutet av 1800-talet ett tillhåll för konstnärer och författare som P S Krøyer, Holger Drachmann och August Strindberg – var det en självklarhet att unge Svend skulle ha en yrkesutbildning utanför de konstnärliga. Trots att han redan som tolvåring hade sitt första betalda engagemang som musiker, och tidigt visade en exceptionell talang, bestämdes det att Sven skulle utbilda sig till tandläkare. Han gick också ett år på tandläkarhögskolan innan han hoppade av och satsade på Konstakademin med teckning och skulptur.
Men ödet drog mot musiken och som tjugoåring, 1936, öppnade hans trio för Fats Waller när den redan då slitne pianisten besökte Köpenhamn, två år senare kompade de Josephine Baker på hennes turné. 1939 var Svend i Paris för att träffa den franske violinisten Stephane Grappelli som såg till att Svend fick spela med Django Reinhardt.
”Django havde fået et job til et sigøjnerbryllup eller sådan noget, og så tog Django min violin og gav mig sin guitar, og Stephane satte sig till klaveret […] og når Django spillede violin, lød det fulstændig som Stephane.”
Django och Svend blev goda vänner och Django ville att Svend skulle stanna i Paris och spela med honom. Men Svend tackade nej, han hade redan ett engagemang hemma i Danmark på det luxuösa Tisvilde Badehotel där damerna bar bredbrättade hattar och herrarna snobbiga kläder och tvåfärgade golfskor: ”som tagna ur en roman av Agatha Christie”, skriver pianisten Bent Fabricius-Bjerre.
Jazzen var dåtidens popmusik och Svend Asmussen var i slutet av 1930- och i början av 1940-talet en stjärna i stigande. Delvis var det kriget som satte stopp för ”The fiddling Wikings” vidare eröveringståg. Efter kriget även det amerikanska musikerfacket.
– Svend gick hela tiden vidare och utforskade nya områden. Men han har aldrig släppt rötterna, han har dem hela tiden levande in i det nya, säger Hans Backenroth, som var med och spelade på Svends sista stora offentliga framträdande 2009.
Asmussen var tidigt framme i den tekniska utvecklingen. Under tidigt sextiotal byggde han upp en studio i huset i Köpenhamn där han med en åttakanalig bandspelare experimenterade fram dagens tekniska verklighet: enmansorkestern.
Han spelade samtliga instrument och mixade ner på bandspelaren i lager på lager. Han var tidigt igång med el-fiol och ljudboxar, bland annat på plattan Snakes in a hole 1969 med Jojje Wadenius grupp Made in Sweden. Men redan på 1930-talet hade han lagt händerna på en RCA-bandmikrofon, den modell Bing Crosby spelat in White Christmas med. ”Den lät tio gånger bättre än allt annat.”
I Svend Asmussen – 100 år for fuld musik berättar sonen Claus om hur han kom hem vid två-tretiden på natten och hörde de mest besynnerliga ljud från studion: det var Svend som testade att köra fiolen genom sonens ljudboxar och wah-wah-pedaler, utrustning som han tidigare avfärdat med orden: ”Antingen kan man spela och eller också kan man det inte.”
El-fiolen och boxarna tog han med sig till den nya kvartetten med den svenske organisten och pianisten Kjell Öhman.
– Hans ständiga nyfikenhet på ny musik och nya musiker är en av de saker som jag tror hållit honom ung, säger Backenroth.
Hans största skräck var att det skulle gå rutin i det hela. Att musiken blev ”hantverk”.
– Han har en mycket hög ambitionsnivå, framförallt för egen del. Han jobbar hårt för att musiken ska bli som han vill ha det och varje konsert ska vara på samma höga nivå. Det är många som är förvånade över hur stor del av musiken han egentligen har arrangerat eftersom det låter så lätt och improviserat. Svend kan konsten att skriva och arrangera så att det låter som om allting uppstår i nuet, säger Aage Tanggaard.
Men själv vill han inte tala stort om sitt värv. Han pratar hellre om sina inspiratörer och förebilder, violinisten Stuff Smith, Louis Armstrong, Jimi Hendrix, Jan Johansson eller Toots Thielemanns.
”I hele mit liv har jeg haft sorte amerikanske jazzmusikerne som inspiration och forbilleder. […] Louis Armstrong, Coleman Hawkins och Duke Ellington, var som guder for os.”
Han kom att spela med de flesta av sina gudar. I June Nights berättar han om några av höjdpunkterna: med Benny Goodman. Och med Jan Johansson. Sessioner som resulterade i Jazz på ungerska.
– Många år senare, när Svend spelade med Herbie Hancock i Danmark och Herbie var hemma hos Svend, vad gör då Svend? Jo han pratar om och spelar Jan Johansson om och om igen för Herbie Hancock. Hancock blir väldigt förtjust i Jans spel och frågar om han fick ta med sig plattan. Det fick han, berättar Aage Tanggaard.
Svend Asmussen som en prisma för jazzen från Coleman till Hancock. Svend Asmussen som fick Duke Ellington att utbrista: ”Man, you play a hell of a lot of fiddle! My name is Duke, what’s yours?”
Svend Asmussen som vaknar en marsnatt 1935 i det stora huset på Rosenvængets Allé av toner från flygeln, han tar trappan ner och där sitter Coleman Hawkins och spelar. Svend tar fram sin gitarr och sjunger sedan Hawkins solo från Talk of town, i pyjamas.
Den Svend. Tillykke!
