Svante Söderqvist är kontrabasist och dubblerar allt oftare på cello. I våras gav han ut sin första skiva i eget namn. Arrival visar hans bredd i en melodisk och ofta melankolisk jazz.
Hej, vem är du?
– Frilansande jazzmusiker säger jag nog till någon som inte alls vet vad jag gör.
Var det självklart att du skulle bli musiker?
– Ja, på det stora hela. Jag gick visserligen natur på gymnasiet och hade väl någon tanke att bli ingenjör men jag insåg snart att jag la precis all min tid på musik ändå. Sen har jag ibland tvekat senare om jag verkligen skulle fortsätta.
Vad är bäst med att vara frilansmusiker?
– Att vad som helst kan hända, att vara beredd, på tårna – den positiva sidan av att inte ha någon trygghet. Jag hade en fast tjänst som musiker en period, men det var så lätt att bli bekväm. Så jag sa upp mig – det var ett jobbigt beslut men jag behövde hålla hungern vid liv.
Och vad är sämst?
– Förutsättningarna i branschen med låga gager och att man aldrig kommer vidare. Det tog mig några år att etablera mig på den nivå jag vill vara på, där jag får spela med de musiker jag vill spela med. Det är fantastiskt, men du kan aldrig vara säker på din position, plötsligt kan du bli bortvald.
Det finns ofta en tydlig folkton i det du gör, hur kommer det sig?
– Det är från min uppväxt i Bollnäs, där det fanns en fin musikskola och en stark folkmusiktradition. Folkmusiken, jazzen och det klassiska korsbefruktar varandra väldigt bra.
Det ligger nära tillhands att jämföra din skiva med det Avishai Cohen gör.
– Han är fantastisk och en stor inspiration och jag var tidigare noga med att inte låta alltför lik honom, men jag tycker att jag rört mig lite bort från det nu. Edgar Meyer är då kanske en större influens, med sin klassiska bakgrund. Något jag inspirerats av hos Avishai Cohen är hur han i sitt artisteri skapat en jazz som är allmängiltig, vilket även Esperanza Spalding gjort. Mitt mål är att ta mig förbi genretänket, att hitta en egen genre precis som dessa tre. Jazzen måste hitta nya fräscha vägar.
Hur har du drabbats yrkesmässigt av coronaviruset?
– Hela våren har ställts in eller flyttats, och jag hade rätt bra med bokade jobb i mars och april, det var då det mesta av vårens intäkter låg. Det här har verkligen tydliggjort frilans-Sveriges situation. Alla har ju uppmuntrats att starta egna firmor och nu står vi där utanför trygghetssystemen. Samtidigt har jag inte panik, som frilans är man van att hålla låga fasta kostnader och jag har alltid sett till att ha en buffert. Men det kommer att bli svårt förstås i en bransch som redan är svår.
Tror du att du kommer att vara musiker hela livet?
– Ja, dels för att det är så otroligt kul att spela nu, jag känner att jag hittat nya utvecklingsvägar. Dels har jag insett att kultur är så jäkla viktigt, och känner att jag vill vara en del av det, som en motvikt till alla orimligheter.
När trivs du som allra bäst som musiker?
– I sammanhang där jag kan använda hela min palett och forma musiken fritt i nuet, inte följa något färdigt idiom. Att bara kasta sig ut i leken! Det är fantastiskt. Får jag tio sådana gig om året så räcker det för mig, det är värt så oerhört mycket.
Vad är för- och nackdelen med att spela kontrabas?
– Kan inte se några nackdelar förutom att bära omkring med den då … Jag har insett ganska sent att jag tycker om att ha makten, att spela en så central roll och att med små medel kunna styra musiken både harmoniskt och rytmiskt. Det är en jäkla kraft i det där, som många nog inte riktigt ser.
Patrik Lindgren
Svante Söderqvist
Ålder: 39 år.
Bor i: Sollentuna.
Spelar: kontrabas och cello.
Aktuell med: skivan Arrival som gavs ut av Prophone i mars, med Adam Forkelid på piano och Calle Rasmusson på trummor och i gästbåset bland andra polske fiolfantomen Adam Baldych.
