Sturgill Simpson
Annexet, Stockholm 9 mars 2025
Alla som hade förväntat sig en Mello-hits-kväll med Sturgill Simpson i Annexet i Stockholm skulle nog ha lyssnat närmare till vad Kentucky-sonen faktiskt har sagt och gjort sedan han slog igenom 2014 med Ray Charles-parafrasen Metamodern sounds in country music.
Efter att ha fått en Grammy för uppföljaren A sailor’s guide to earth vände han på klacken, krängde av sig epitetet countryns frälsarkrans och spelade in laser-rock-plattan Sound & Fury för att sedan göra tre bluegrassplattor i rad.
Kentucky-artisten som knockade Bryggarsalen i Stockholm hösten 2014 går sin egen väg. Minns hans Facebook-sända protest-busking utanför den bredbrättade stomatol-countryns firmafest CMA.
Dödförklarad karriär enligt formuläret. Men så kommer Passage du désir. En platta med Simpson tillbaka i igenkännlig form. En platta han ger ut under pseudonymen Johnny Blue Skies. Behöver ni fler förtydliganden?
Nej, Simpson gör inte vad man förväntar sig av honom. Tack och lov. Det finns en hel DN-anpassad skvader av sådana artister.
Två låtar in i lördagskvällen kommer en räcka hits från första plattan High top mountain och Metamodern sounds och det gamla turnébandet från 2014 med trumslagaren Marcus Miller och estniske gitarristen Laur Joamets i spetsen fräser och ryker och förvandlar det omöjliga Annexet till en juke joint någonstans mellan Åtvidaberg och Austin.
Just då, när spontan-linedancen går igång, Stetson-hattarna svajar till och drömmen om ett VM-guld i fristils-country väcks, växlar Sturgill och bandet över i Eddie Murphys Party all the time som fritt övergår i fritt jam över Bob Marleys Get up stand up. Diesel i etanol-tanken. Det bekymrar inte Sturgill och bandet som slangar ur dieseln och skickar ut en skälvande version av av Jupiter’s faerie innan de halkar ner i Neil Diamonds Red, red wine.
Tugga i dig. Det finns ingen som Sturgill Simpson. En artist man faller i och ur kärlek på samma kväll. Som varvar långa jam med hjärtstoppsversioner av The Promise eller Welcome to earth och sveper allt vad ny-country och americana har att erbjuda av bordet.
För när skivbolag och andra ger honom rådet att hålla sig i fållan skulle han kunna svara med ett citat från Nils Lofgren: ”Hey fool, in order to survive, I gotta be my dirty self, I won’t play no jive.” Men det gör inte Sturgill. Han ler sitt finaste leende, uppfinner Johnny Blue Skies, gör cover på sig själv och avslutar kvällen med A whiter shade of pale. Och Gud fann att det var gott. På riktigt.
Magnus Östnäs
