Lumen Project
Eric Ericson-hallen, Stockholm 6 april 2025
Lumen Project är något utöver det vanliga, det står klart nästan omedelbart när jag stiger in i den mäktiga Eric Ericson-hallen på Skeppsholmen i Stockholm. Lika tydligt är det att det så tätt hänger ihop med just denna plats. Lokalen var tidigare Skeppsholmskyrkan, och den storslagna, runda salen har en oerhörd takhöjd tack vare den väldiga kupolen. Akustiken är förstås magnifik, och bäddar för en stämningsfull eftermiddag och kväll.
Konceptet för Lumen Project är även det speciellt. Under sex och en halv timme avlöser tolv ensembler och soloartister varandra sömlöst, inga applåder förekommer utan allt flyter på oavbrutet. I salens mitt finns mängder med instrument uppriggade, och runtom, ända fram till någon halvmeter ifrån dem, finns flera hundra liggunderlag utplacerade som täcker nästan hela golvet. Publiken uppmuntras nämligen att ligga ner och slappna av, och till och med att slumra till om man vill. Något som uppenbarligen många gör till och från, redan tidigt på dagen.
Den arrangerande föreningen har under några år gjort en liknande sextimmarsfestival på våren, varje gång just här, och hållit några enstaka mindre arrangemang på andra platser. Musikaliskt möts artister inom modern konstmusik, elektronika, jazz, folkmusik, avantgardepop och andra genrer, och listan över de medverkande är ofta imponerande. Så även denna gång.
Turkisk-göteborgske dudukspelaren Canberk Ulaş gör tidigt på programmet en oerhört vacker konsert. Med hjälp av liveelektronik loopar han lager på lager och bygger stillsamma klanger, lägger till nya färger i form av ett mjukt klingande tumpiano eller djupa borduntoner och låter sina långsamma, luftiga melodifraser flyta fram. Det är alldeles ljuvligt.
Touch Me Not kallar sig en kvartett som verkligen tar genremixandet långt. Här och där sjungs fraser ur traditionella svenska folksånger, slagverkarens klockor, gongar och andra små metallinstrument myllrar fram, kontrabasisten brummar med stråken och pianisten lägger ömsom milda flygelklanger och ömsom elektroniskt sprakande ljud. Ibland vävs sopranrösten ordlöst in som ett fjärde instrument, men det är när de övriga tre bygger upp ett instrumentalt stycke som ytterst långsamt växer i volym till att bli oerhört mäktigt som Touch Me Not gör sitt allra starkaste intryck.
Namnet Bonecrusher för kanske tankarna till metal, men i det här fallet är det mässing snarare än hårdrock och inte så mycket att krossa som att bryta ner för att nyskapa vad som går att göra med en trombon, eller rättare sagt med många tromboner.
Tre trombonister inleder tillsammans med en slagverkare, och spelar långa toner som fyller i varandra, vävs samman och skapar oavbrutna klanger, helt i enlighet med hela Lumen Project-konceptet. Så småningom får de sällskap av fler trombonister placerade högt upp på balkongerna som nästan ropar korta fraser till varandra tvärs över salen. Dessa gör därefter resten av ensemblen sällskap nere på golvet, och de totalt åtta trombonisterna fortsätter att med hjälp av flera sorters sordiner och till och med kakburkslock av metall som placeras i klockstycket och skapar ett surrande ljud att gång på gång omforma instrumentens ljud.
Den tyska ensemblen tar verkligen nya grepp om sitt instrument, och dekonstruerandet går så långt att de ibland tar isär trombonerna och spelar utan munstycke eller tar loss en bygel och kopplar in en lång plastslang för att förlänga luftströmmen och åstadkomma oerhört djupa bastoner. En mycket fascinerande men också väldigt bra konsert.
Från Italien kommer Antonina Nowacka, som stående i den gamla predikstolen därefter tar vid med desto mer stillsam musik. Hennes ordlösa sång i mycket ljust tonläge får efter ett tag sällskap av hennes cittra i en stunds mycket vacker musik.
Men dagens mest lågmälda avlöses snart av den mest högljudda. Goran Kajfeš Tropiques inleder sin spelning med att både Alex Zethson och kapellmästaren själv väsnas på diverse syntar en lång stund innan bas och trummor till sist ansluter. De håller sedan tag i ett femtaktsgroove genom större delen av konserten medan Kajfeš solon på trumpet och Moogsynt drar upp intensiteten än mer, och Zethson växlar mellan flygel och keyboards. Så småningom skalas det hela ner till några blippande syntljud innan en ny låt till slutligen tar vid. Tropiques blandning av psykedelia, jazz, kraut och knasiga elektroniska ljud gör sig utmärkt i sammanhanget.
Under större delen av dagen har Stockholm varit insvept i moln utanför Eric Ericson-hallens väldiga, högt sittande fönster, men när egyptiske Abdullah Miniawy därpå kommer in i salen skiner solen in genom dem och rakt på honom och hans medmusiker. Miniawys oerhört expressiva sång tar verkligen fasta på lokalens rumsklang och han låter det ofta gå några sekunder mellan fraserna. Han har sällskap av två trombonister, och även dessa använder sina instrument på högst okonventionella sätt. Täta klangvävar, mäktiga bastoner, elektroniska effekter och till och med beats som spelas genom den ena trombonen gör musiken mycket suggestiv, och detta är ännu en oerhört stark upplevelse.
Samtidigt skymmer det sakta, och nu blir det tydligt hur välavvägd och skickligt genomförd även ljussättningen är. Under dagen har den oftast begränsats till några få lila eller rosa ljuscylindrar som riktats rakt uppåt längs väggarna eller vid pelarna, men nu blir det mörkare och varje enskild ljuskälla blir än mer effektfull.
När sydkoreanska Park Jiha ställer sig i utkanten av salen och börjar bygga upp elektroniska klanger är hon insvept i ett lila dunkel. Så småningom väver hon in sitt hackbräde, ett litet rörbladsinstrument och en munorgel i en musik som mycket långsamt får växa fram, och går då och då tillbaka till att skapa nya elektroakustiska ljudvärldar. Det är enormt vackert, och att sitta på golvet ett par meter ifrån henne och uppleva detta gör det än mer stämningsfullt.
Efter att vokalensemblen Lumen Voices gjort ett kort framförande tar helt andra stämningar vid. I programmet står det nu Stora Ord, och detta visar sig vara inspelad elektronisk musik som ofta rör sig kring dark ambient och liknande genrer. Då och då tillkommer mer rytmiska avsnitt som närmast drar åt industrihållet.
Medan nästan hela den stora salen är mörklagd projiceras abstrakta, stundtals oroliga bilder på de stora, cirkelrunda skärmarna som hänger nedanför kupolen, och ljussättningen accentuerar ibland musikens rytmer med plötsliga vita stötar. Andra gånger lyser det djupt rött genom de runda gluggarna högt uppe under taket.
Detta är kvällens ultimata kombination av musik och ljussättning, och efter fyrtio minuter är jag näst intill överväldigad. Jag avstår kvällens avslutande halvtimme och går ut, ner från kullen till Skeppsholmsbron, där vågorna och måsarna fortsätter konserten.
Text & bilder: Rasmus Klockljung
