Spelmannen Ole Hjorth avled i söndags, 91 år gammal. Musiken följde honom genom hela livet.
text: Thomas Fahlander
När svensk folkmusik skall sammanfattas kommer Ole Hjorths namn att nämnas med respekt. Oles far konstnären Bror Hjorth hade närt en dröm om att bli violinist men drabbades som ung av tuberkulos som spräckte hans trumhinnor. Sonen Ole fick fick i stället uppfylla hans musikerdrömmar och var färsk tonåring när han mötte Bingsjöspelmannen Hjort Anders Olsson som var på besök i familjen.
Under åtta år kom han sedan att gå i spelmanslära för att tillgodogöra sig allt av Hjort Anders spel. Redan 1952 debuterade han på grammofonskiva med sin läromästare.
Parallellt studerade Ole Hjorth klassisk musik och blev en brobyggare som såg kvaliteten i flera genrer. Som violinist i Hovkapellet fick han kontakter och blev efterfrågad studiomusiker. Tillsammans med Björn Ståbi spelade han in en skiva i USA 1969 som kom att bli epokgörande. Från att ha setts som exotiska rester från bonde-Sverige kunde man nu höra två fullfjädrade spelmän i sammanhängande duospel av högsta kvalitet på en lp-skiva.
Dammluckorna öppnades och en mängd spelmän följde deras exempel. Ole Hjorth planerade och lyckades få till stånd en kurs för att utbilda spelmän till folkmusikpedagoger på Kungliga Musikhögskolan 1977. Med fyra studenter på försök skapades en utbildning som periodvis varit den mest framgångsrika konstnärsutbildningen i landet. I stället för att gå till säkra jobb som inte fanns skapade de nya arbetsplatser i kommunala musikskolan och inom teater och film.
1991 gjorde han en cd med Hjort Anders-låtar. ”Nu kan jag släppa Hjort Anders. Han har varit ett ok på mina axlar.” Det gick inte. Hjorten följde med. Viksta Lasse, Olle Falk och Påhl Olle kom också med på vagnen. Fritz Kreisler och Jaap Schröder, violinvirtuosen och barockmästaren, sprang bredvid.
1995 fick han svensk folkmusiks finaste utmärkelse – Zorns guldmärke. Han tände en cigarill, skrockade och sa: ”Traditionsbärare … det låter för tungt. Det vill jag inte vara”. Det fick han vara ändå. Studenterna kunde inte släppa sin lärare.
Under sina sista år mottog han besök i sin lilla lägenhet i Enskede. Till sist lämnade minnena honom men hustrun Sabine Hjorth-Beyer besökte honom regelbundet när han flyttade till äldreboendet. De sista dagarna spelade hon musik för honom. Minnet hade flytt men hörseln fungerade in i det sista.
