I början av augusti var det dags för den 28:e upplagan av Urkult, folkmusikfestivalen vid Nämforsen. Då andra festivaler kommer och går, förändras eller försvinner lever Urkult alltjämt kvar. Det är en trygg punkt som många kommer till år efter år. På Urkult är det inte bara konserter att uppleva utan även kurser i bland annat trummor eller jojk samt barnteater och cirkus.
Under festivalens första dag dominerade det senegalesiska bandet Senegal Dancing Machine. Sköna trummor och totalt gränslös dans satte tonen för årets festival och värmde upp Danslogen som är den minsta men mysigaste scenen på Urkult. Som vanligt blandades svensk folkmusik med folkmusik från andra delar av världen och andra genrer som reggae, reggaeton, hiphop och elektrisk pop.
Med storslagna kostymer och den traditionella japanska lutan tsugaru shamisen bjöd Mitsune på egna berättelser uppblandade med gamla sägner. Den världsomsegling som Urkult erbjuder hade förflyttat sig till den asiatiska kontinenten och stora scenen fylldes av japansk folkfusion där tradition mötte nutid.
Sedan var det dags för tung reggaeton på danslogen där folk i alla åldrar dansade sig svettiga och tjöt av glädje. Chocolate Remix består av den argentinska sångerskan Romina Bernardo och musiken är tunga beats medan texterna är fullproppade av politiska budskap främst från queertransfeministiskt perspektiv vilket är utmanande då reggaeton vanligtvis är otroligt heteronormativt i sina texter.
Dessvärre var inte vädergudarna på humör under denna festivalhelg och lördagen bestod mest av regnskurar och åska. Men när det Arvidsjaursbaserade reggaebandet Glesbygd’n klev upp på stora scenen var det som ett trollslag. Solen valde att i samma ögonblick komma fram i full kraft för att värma frusna festivalkroppar. Samtidigt värmde folkmusik och vemod och kärleksfull reggae deras själar. Glesbygd’n har en tydlig grund av folkmusik och texterna är poetiska och sjungs på bondska.
Därefter kom Akabu Queens (bilden ovan), med ledorden hög energi, kärlek och kamp. De debuterade 1981, då som ”African Women”, och är det första helt kvinnliga jamaicanska bandet, bestående av åtta kvinnor med olika leadsingers. Det var kärlek, hopp och tro men också allvar. Deras nya singel Murderation handlar om våldet bland ungdomar i världen.
Alice Francis kom för tredje gången tillbaka till Urkult med sin elektriska swing blandat med hiphop och jazz. Hennes nya projekt Garbage Catwalk är ett hållbarhetsprojekt för att öka medvetenheten om klimatförändringar och miljö genom musik och konst. Hon bytte scenkläder flera gånger med fantastiska kreationer gjorda av – skräp. Alice Francis är glädje och fart och fläkt. Men hennes musik är också närhet och lugn.
Urkult lever kvar. Folkmusiken och världsmusiken kan inte dö och festivalen bevisar detta. Det känns värdefullt att lyfta fram de internationella band som i år var färre än de brukar. Urkult borde värna om dem då de är viktiga inte bara för mångfalden utan för att göra ett statement om att folkmusiken är global och att vi alla är samma. Vi behöver representationen från Jamaica, Senegal eller Colombia. Folkmusik är inte och får aldrig bli nationalism utan är en kulturyttring som finns i hela världen. Och den skapar band mellan människor, mellan tidsåldrar, mellan länder, kontinenter för fred. Och allt detta ryms i Näsåkers hjärta och är viktigt att hålla fast vid.
Text: Elin Herlitz
Bilder: Klas Dahlberg
