Den redan svåra och komplexa situationen i Mali förvärrades ytterligare häromdagen när den nytillsatte premiärministern i övergångsregeringen plötsligt avsattes av landets militär. Samtidigt oroas experterna alltmer för vad islamisternas nyvunna inflytande i landets norra delar kan betyda för säkerheten i både norra Afrika och Europa.
I senaste numret av Lira skriver vår reporter Katarina Höije initierat och gripande om hur krisen påverkat musikerna i landet – läs hela reportaget här!
––– ur Lira #5 2012 –––
Få länder i världen är så intimt förknippade med sin musik som Mali. Artister som Ali Farka Touré, Amadou & Mariam och Toumani Diabaté har satt det länge helt förbisedda landet på kartan.
Men efter att islamistiska extremister tagit makten i norr är Mali som musiknation hotat.
– Ett Mali utan musik går inte ens att föreställa sig, säger Khaira Arby, en av de artister som gör vad hon kan för att stoppa utvecklingen.
Pickupen stannade i Kidal, en avlägsen ökenstad i norra Mali på gränsen till Algeriet och hem åt hyllade tuaregbandet Tinariwen. Dörrarna öppnades och sju män beväpnade med AK47:or styrde stegen mot Ahmed Ag Kaedis hus. Han var inte hemma, men budskapet som togs emot av hans syster var omöjligt att missförstå: ”Säg till din bror att om han någonsin visar sig här igen kommer vi att skära av hans fingrar så att han aldrig mer kan spela”, sa de.
Sedan gick männen genom huset och samlade ihop de instrument och musikföremål de kunde hitta: gitarrer, trummor, förstärkare, högtalare och mikrofoner. De samlade allt i en hög på gårdsplanen, tömde en pet-flaska med bensin och tände på. När de första flammorna slickade Ahmed Ag Kaedis kvarlämnade gitarrfodral hade han redan påbörjat sin flykt från trakten.
Först tystnade radion och tv:n. Sedan slutade skolbarnen sjunga. Snart ersattes musiken på den lokala radiostationen av koranverser.
– Det var som att det inte fanns någon tid att förlora. De beväpnade männen som tog staden med våld hade bestämt sig: de skulle tysta alla trummor och stränginstrument som till vardags tonsätter Timbuktu, säger sångerskan Khaira Arby.
När islamisterna tog hennes hemstad flydde hon söderut, först till Sevare den första regeringskontrollerade staden söder om Timbuktu, och sedan till huvudstaden Bamako. Hennes gitarr och de resterande medlemmarna av bandet som inte redan hade lämnat den ockuperade staden blev kvar i norr.
– När islamisterna förbjöd all musik tog de också bort all glädje, allt liv. Ett Mali utan musik, det går inte ens att föreställa sig, säger hon.
Tre dagar var allt Malis tuaregrebeller behövde för att tillsammans med Sahels jihadister lägga norra Mali för sina fötter. När en grupp officerare i landets armé, missnöjda med hur regeringen hanterat ett tuareguppror i norr, störtade den sittande presidenten och försatte huvudstaden i ett tillstånd av fruktan och förvirring, passade de på att svepa fram över öknen.
Men snart fick tuaregerna som lett upproret kliva åt sidan. Våldsamma islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida, tog kontrollen över två tredjedelar av det västafrikanska landets yta. Det vidsträckta och glesbefolkade området som sträcker sig från Timbuktu till gränsen mot Algeriet är numera ett laglöst land där islamistiska extremister smugglar vapen och droger, tränar rekryter och planerar nya attacker.
I de ockuperade områdena har Sahels nya herrar infört strikt sharia. Norr om Konna, militärens sista fäste 70 mil från Bamako, kan kvinnor inte längre gå till marknaden ensamma och måste bära heltäckande slöja och långkjol. För att röka, dricka alkohol och lyssna på musik är straffet 50 eller 100 piskrapp. Tjuvar har fått händer och fötter amputerade, straffet för att stjäla enligt sharia. Minst tre personer, två män och en kvinna, har avrättats för brott de påstås ha begått. I Timbuktu har invånarna tvingats se på medan beväpnade män reducerat världsarvsmärkta, heliga byggnader från 1400-talet till högar av sten och grus. Sedan några månader tillbaka vaktar ett medborgargarde av äldre, religiösa ledare stadens bibliotek med historiska dokument. Tre dagar efter att islamisterna ockuperade staden samlade de ihop alla inspelningar i den lokala radiostationens arkiv i fyra stora rissäckar och tände på.
– Invånarna kunde bara se på medan oersättliga inspelningar med lokala artister, intervjuer, utländsk musik och böner gick upp i rök, säger sångaren och gitarristen Baba Salla.
I hans hemstad Gao styr Ansar Dine, en mer moderat grupp som försökt samarbeta med lokala myndigheter för att leverera vatten och el till invånarna.
– De beslagtar invånarnas sim-kort, raderar all musik och lämnar tillbaka dem laddade med koranverser.
För att förstå vad ett Mali utan musik innebär måste du också känna till vilken betydelse musiken har i Mali, säger Bassekou Kouyaté.
– I Mali genomsyrar musiken allt. Det börjar redan vid födseln och fortsätter med dopet och omskärelsen till dagen då du gifter dig och skaffar egna barn. Malis stora sångare, grioterna, är sagoberättare, historielärare och en källa till information om vad som händer i samhället, men också fredsmäklare i konflikter. Musiken följer dig från vaggan till graven.
Ett Mali utan musik är otänkbart, konstaterar han.
– Mali har hyllats för sin musik mer än något annat land. Våra artister har belönats med alla stora musikpris som går att vinna. Afrikanska artister har vunnit sju Grammy Awards, sex stycken har gått till artister från Mali. Frågar du folk vad de vet om Mali säger de omedelbart Ali Farka Touré, men ingen vet vad presidenten heter.
Islamisternas ockupation är förödande, för en befolkning van vid en moderat form av islam och för ett land som förlorat en av sina viktigaste inkomstkällor, turisterna.
– Som situationen är nu vågar ingen åka till Mali. Frankrikes, Tysklands och Sveriges ambassader varnar för resor hit och norra Mali är helt uteslutet. Dessutom, vad ska de komma hit för nu, för att titta på myggorna? säger Bassekou Kouyaté retoriskt.
Tuaregerna, öknens kamelhållande nomader som ledde upproret, är i en sämre situation än på mycket länge. Från att ha haft ett eget hemland inom räckhåll, den norra del av Mali som tuaregerna kallar Azawad, tog deras tidigare allierade i Ansar Dine med hjälp av jihadisterna i algeriska Mujao snart över kontrollen. Numera befinner sig en stor del av dem i flyktingläger längs med gränsen till Burkina Faso, Algeriet och Mauretanien.
Här finns också några av musikerna i Tinariwen, bandet som alltid haft en speciell relation till tuaregernas kamp för självständighet. När rebellerna drog fram över öknen var det till tonerna av Tinariwen och berättelserna om tidigare tuareguppror genomsyrar bandets texter. Flera av gruppens äldre medlemmar deltog i striderna när det andra tuaregupproret bröt ut på 1990-talet. Ibland la de ner vapnen till förmån för instrumenten men oftast bar de båda. När de inte stred tonsatte de rebellernas kamp. Bandets första sånger skapades i motståndsrörelsen och handlade om livet i exil, lidandet och hängivenheten till saken – kampen för rätten till självbestämmande. Tuaregerna gjorde sedan budskapen till sina och Tinariwen blev deras talesmän medan deras musik eldade på upproret. I de delar av Mali som var avskurna från omvärlden på grund av striderna var bandets musik ibland den enda som gick att få tag på och kassettband spreds från hand till hand genom öknen.
– Vi är militära artister, sa sångaren och gitarristen Abdallah Ag Alhousseini i en intervju tidigare i år.
Och skulle det behövas är han inte främmande för att ta upp vapnen igen.
– Behöver våra stridande bröder soldater snarare än musiker är vi redo att infinna oss vid fronten för att slåss för vårt land, våra värderingar och vår kultur.
Den här gången kommer inte hotet från regeringen i Bamako som de menar länge har marginaliserat tuaregerna utan från islamisterna i norr.
På sanddynerna utanför Essakane där musikfestivalen Festival au Désert arrangeras i januari varje år har nu jihadisterna slagit läger. Problemet med al-Qaida i Mali är inte nytt, konstaterar festivalarrangören Manny Ansar. Redan 2007 anlände beväpnade krigare till öknen norr om Timbuktu.
– De kom till nomadernas läger i Essakane. Först var de trevliga och sa: ”Var inte rädda, vi är muslimer precis som ni”. Det var först när de började säga saker som ”vi har en gemensam fiende i väst” som jag förstod att de innebar problem.
Islamisterna attackerade aldrig festivalen. Några tror att det beror på att Manny tillhör Kel Ansar, en betydelsefull tuaregsläkt som sägs vara ättlingar till Muhammed i rakt nedstigande led.
– Andra menade att vi hade lagt besvärjelser längs vägen för att stoppa dem. Sanningen är att de visste vilken ekonomisk betydelse festivalen har för restauranger, hotell och Timbuktus invånare och förstod bättre än att bråka med oss.
Andra hade inte lika stor tur. På väg tillbaka från Tamadacht-festivalen nära Anderamboukane i östra Mali kidnappades en brittisk turist och såldes till en lokal falang av al-Qaida. Han avrättades senare sedan Storbritannien vägrat betala lösensumman. Det tvingade arrangörerna av Festival au Désert att flytta festivalen från öknen till säkerheten innanför Timbuktus stadsgräns. Där arrangerades årets festival under växande hot från al-Qaida. Tinariwen spelade liksom flera andra tuaregband och artister från Mali. På scen stod även U2:s sångare Bono.
– Han kom till festivalen tillsammans med sina musiker, flera vänner och journalister. De landade med tre privatplan mitt i öknen, säger Bassekou Kouyaté.
Väl medveten om säkerhetsrisken, bara några månader tidigare hade en tysk turist kidnappats och avrättats, valde sångaren ändå att spela på festivalen.
– Jag var imponerad av Bono. Han bad säkerhetsvakterna som skulle skydda honom att lämna honom ifred och låta honom röra sig fritt i staden. I det läget var jag faktiskt lite orolig, säger Manny Ansar.
– Kan du tänka dig Bono kidnappad? Då hade journalisterna fått något att skriva om!
Nio månader senare är La Maison, hotellet där Bono och hans följe bodde, den islamska domstolens högkvarter. Bara några dagar efter att artistens plan lyft inledde tuaregrebellerna sin offensiv.
– Jag såg framför mig hur beväpnade män tog över öknen och jagade bort det sista hoppet om att västerlänningar skulle våga besöka festivalen igen, säger Manny Ansar.
Det här var slutet för festivalen, trodde han. Men efter att ha pratat med flera musiker, artister och vänner i Mali och utomlands insåg han att festivalen måste fortsätta i någon form.
– Timbuktu var uteslutet. Sedan pratade jag med en vän och musiker som liksom så många andra malier lämnat landet och nu befann sig ett flyktingläger i Mauretanien.
I stället för en festival i Timbuktu kommer en karavan av artister och musiker att besöka flyktinglägren i Mauretanien och Burkina Faso. En festival i exil arrangeras samtidigt i Europa, Asien och USA.
– Det är mitt sätt att kämpa tillbaka. Ekot från öknen kommer att ljuda över hela världen, raka motsatsen till vad islamisterna vill. Det är vår seger, och vår förlust, säger Manny Ansar.
Karavanen arrangeras samtidigt som Sahels nya herrar fortsätter sin hårdföra regim i norr. Niafunké på Nigerflodens västra strand, känd från när Ali Farka Touré spelade in ett av sina album här och döpte det efter staden, styrs sedan april av islamisterna. Drygt en halv miljon människor har lämnat sina hem. Precis som Ahmed Ag Kaedi, sångaren från tuaregbandet Amanar som riskerade att få sina fingrar avskurna om han återvände till sin hemstad, lever de nu som flyktingar. Deras situation förvärras av torka följt av översvämningar och matbrist i Sahelregionen. Militärkuppen, som avsatte den sittande presidenten Amadou Toumani Touré och gjorde det möjligt för rebellerna och islamisterna att avancera, försatte också huvudstaden i en ekonomisk kris.
– Människor är upptagna med att överleva. De lägger pengarna på mat till sina familjer, kläder och skolböcker till sina barn och skickar de sista slantarna till släktingar i norr eller familjemedlemmar som flytt, säger konsertarrangören Boubacar Diarra.
Flera av de stora spelställena, som Le Diplomate där Toumani Diabaté brukade spela, har tvingats stänga. Det samma gäller för hotell och restauranger som inte längre får sin vanliga dos av utländska besökare. Nattklubbar och bröllop erbjuder fortfarande arbetstillfällen åt artister men människor tenderar att spara pengar genom att hyra in ett högtalarsystem och en dj.
Precis som i Senegal där hiphop-kollektivet Y’en a marre ledde en motståndsrörelse som fällde den sittande presidenten Abdoulaye Wade har Malis rappare tillsammans fördömt kuppen, islamisterna och den pågående maktstriden mellan regeringen och den tidigare juntaledaren, kapten Amadou Sanogo, som hittills hindrat att konflikten fått en fredlig lösning.
– Vi kan inte acceptera islamisterna eller den form av islam de försöker införa, säger Ramses från hiphop-duon Tata Pound.
Under de första skälvande dygnen efter militärkuppen bildade han tillsammans med en rad andra namnkunniga och frispråkiga rappare kollektivet Les Sofas de la République. Les Sofas hade en speciell ställning i Mali, som försvarare och beskyddare av staten. Nu blev rapkollektivets protestlåt Ça suffit!, franska för ”det är nog nu”, en uppmaning till juntaledare och politiker att lämna ifrån sig makten. Några månader senare har orden fyllts med ny innebörd.
– Det här handlar inte längre om korrupta politiker eller en makthungrig armé. Mali är ett sekulärt och demokratiskt land. Vi tolererar inte islamisternas metoder och de ska veta att vi inte kommer låta dem komma undan med det, säger Dixon, andra halvan av Tata Pound.
– Jag är muslim, men jag kommer inte att kliva av scenen. Utan musiken upphör jag att existera och utan musik upphör Mali att existera.
Medan tuaregrebellerna flyr norrut genom Sahara reser en annan grupp tuareger västerut. Tinariwen har precis inlett sin USA-turné, en man kort. När de övriga bandmedlemmarna turnerar sitter Elaga Al Hamid fast i ett flyktingläger på gränsen till Algeriet.
– Du vet hur det är. För att ta oss någonstans måste vi kryssa mellan islamisterna, säger Ahmed Ag Kaedi, medan han försiktigt plockar upp gitarren ur ett slitet skinnfodral.
Det riktiga fodralet, med bandet Amanars logga tryckt på locket, blev ju kvar i Kidal när han flydde österut till Nigers huvudstad Niamey. Den här kvällen är han tillbaka i Bamako för en enda spelning innan han återvänder. Det borde vara en kväll av glädje, men det enda han kan tänka på är islamisterna i norr.
– De kanske inte dödar oss fysiskt, men de förstör vår historia och kultur. ¶
Katarina Höije
