Midnattsorkestern

Dela den här recensionen:

Yllefilt är en i sanning värmande sak, mitt i sin melankoliska moodboard. Vi får sju nyskrivna sånger av David Löfberg, som även trakterar dragspel på skivan. Yllefilt är också den första skivan från Göteborgsbandet Midnattsorkestern sedan Över stadens tak, för hela nio år sedan. 

Att Löfberg kallar sitt projekt just Midnattsorkestern ter sig fullkomligt naturligt när du väl hör musiken. Lyssnaren vaggas in i vemod medelst nattligt drömska stämningar. Sångerskan Elina Ryd backas upp av en stråkkvartett med två fioler, viola och cello, Löfbergs mörklila dragspel, Gustav Jullanders gitarr och Johan Bengtssons kontrabas i en musik som förenar jazz, nordisk visa, kabaret, klassiskt och influenser från rysk musik. Väldigt fina vaggvisor för vuxna.

Ni kanske misstänker att musiken är akustisk i anslaget, och det stämmer bra. Detta är en blåtonat nokturn musik, stillsamt återhållen, och beströdd med textmässiga bilder av stjärnor, månar, tåg, skogar och rymdhunden Lajka högt däruppe. Titelspåret Yllefilt förekommer även i illustrerad form i en bilderbok av David Löfberg, som släpps i samma veva. En bilderbok som rymmer de stämningsfulla omslagsbilderna till föreliggande skiva.   

Rosorna dansar på taken i natt, så heter en betagande bit. Midnatt råder, och Midnattsorkestern följer samtliga dess råd. Har du tid och pengar så köper du dess Yllefilt.