Folkdivizjon

Dela den här recensionen:

När denna unga Malmöoktett nu skivdebuterar är det med ett piggt grepp kring ett gäng klassiska klezmerlåtar. Här finns såklart många genretypiska inslag – klarinetten tjuter, trombonen brölar, de fem blåsarna och dragspelaren lägger täta stämmor, och de båda slagverkarna smattrar på rejält på bastrumma, cymbal och virveltrumma. Ofta är det bokstavligen fullt blås. Samtidigt klarar de av att ibland ta ner tempot, som i Ot azoy och Skuggis rejländer, och i den sistnämnda får framför allt klarinettisten Markus Cederholm utrymme att briljera med en mängd drillar. 

Arrangemangen är ruggigt snygga och ständigt omväxlande, och spelet om möjligt ännu bättre. Det myllrar av läckra blåsriff, ösiga rytmer, feta basgångar från tuban och lysande solon. Flera av de nio låtarna är alltså välkända och har tolkats av otaliga klezmermusiker under många decennier, men Folkdivizjon lyckas definitivt göra dem till sina. Men den knappa halvtimmen skivan varar flyger snabbt förbi, och jag hade gärna hört betydligt fler låtar.