Tarabband

Dela den här recensionen:

Jag känner inte riktigt igen Tarabband när jag börjar lyssna på bandets nya skiva Yekhaf. Två av musikerna är nya, på bas och gitarr, men bandledaren Nadin Al Khalidi är ju kvar och efterhand genom skivan blir spåren ändå lite mer ”Tarabband-lika”, åtminstone plattans två bästa låtar, Wenak och Houa. Alltsedan förra skivan, som spelades in tillsammans med ensemblen Musica Vitae, har jag fruktat att Tarabband håller på att institutionaliseras till en politisk korrekt musikgrupp som automatiskt kallas in att spela när man vill signalera honnörsord som solidaritet och multikultur i officiella sammanhang. Musikalisk och kulturell kreativitet kan kramas ihjäl på det viset.

Den nya skivan övertygar mig inte helt om att farhågorna är överdrivna. Melodierna är inte längre lika distinkta och övertygande och svänget känns inte medryckande på riktigt samma vis som det gjorde för några år sedan. Jag hoppas att jag har fel med min oro angående kreativiteten, men känslan som stannar hos mig är tyvärr att det inte är riktigt lika angelägen musik längre.