Iris DeMent

Dela den här recensionen:

I höstas rankade musiktidskriften Rolling Stone hennes debutplatta Infamous angel bland de femtio bästa countryskivorna, någonsin. Och även om man kan ha synpunkter på tidskriftens Nashville-centrerade urval, så är det inget tvivel om att den Arkansas-födda singer-songwritern Iris DeMent hör hemma där. Det visste John Prine.

Med sju plattor på trettio år, varav fem med eget material, tillhör den 62-åriga DeMent de mer sparsmakade. Efter en platta med traditionella gospelsånger fick vi vänta till 2012 innan hon släppte Sing the Delta. Den var väntan värd. Efter skivan med tonsatta dikter av ryska poeten Anna Achmatova, Trackless woods 2015, kommer nu Workin’ on a world, Iris DeMents första platta med egenskrivna sånger på över ett decennium. 

Albumet bevisar än en gång att det var väntan värt. Det är en bekymrad, förbannad, delvis uppgiven men ändå hoppfull DeMent som kommenterar och kritiserar samtiden på ett sätt som är få förunnat; namn som Lucinda Williams och Bob Dylan dyker upp som referenser bland de americana-bestrukna artisterna. 

Trots vantrivseln i samtiden bär Iris DeMent ändå alltid hoppets ljus:

“Now I’m workin’ on a world I may never see, Joinin’ forces with the warriors of love, Who came before and will follow you and me, I get up in the mornin’ knowing I’m privileged to be, Workin’ on a world I may never see”

Tryggt placerad i hymnerna och gospeltraditionen finns det en unik kvalitet i Iris DeMents röst som – inte olikt hur just Emmylou Harris röst verkar – med sin folk-country tar sig förbi alla försvar. Räkna med Grammy-nominering för Iris DeMents kanske bästa fullängdare sedan The way I should från 1996, med låten Wasteland of the free vilket ledde till att hon mordhotades. Men det är en annan och mörkare historia.