Kelsey Waldon

Dela den här recensionen:

När årsbästa-listan redan var klar dök hon upp i lurarna som det tredje beviset på att det pågår en restauration av countryn. Och insatsen tycks orkestreras från Kentucky, Loretta Lynns bergstrakter. Vid sidan av Sturgill Simpson och Tyler Childers faller nu Kelsey Waldon in i den samlade attacken mot den Stomatol-leende livsstilscountryn. Och liksom Lynn skriver Waldon om sin historia och om livsvillkoren för människor utanför ”bright lights, big city”, om drömmarna, smärtan och om ”Sunday school for your prayin’, rotgut for your pain.”

White noise/white lines är Waldons tredje fullängdare där hennes musikaliska utveckling går från ett tydligt honkytonk-id mot ett friare språk med klara folkinslag i det starka berättandet. En röst som är en på miljonen med släktskap med den äldre generationens Lynn och den yngre generationens Margo Price. Price som för övrigt var med och körade på Waldons första platta. Och där hållfasthetstestas väl också teorin om Kentucky. Price är från Mellanvästern och är också en del av den pågående restaurationen med Lynn i bagaget.

Waldons platta är inspelad med hennes tunga och precisa turnéband, där pedal steel-gitarristen Brett Resnicks stjärna lyser klart. Tio originallåtar plus en cover, My epitaph, där Waldon låter mer som Neko Case än sig själv. Kentucky, 1988 handlar om Waldons uppväxt och inleds med ett telefonmeddelande och ett taffligt ömhetsbevis från hennes far som berättar att han hör sin dotter på radion när han åker runt och letar kalkoner i Muhlenberg County. Waldons Lived and let go som en pendang till Prines Paradise. Prine, under vars vingar hon nu vilar i skivbolaget Oh Boy Records.

”From the high mountain to the old western rivers / I can hear us all singin’ our own lullaby / Sinners and posers and holy rollers / We all get along in the sweet by-and-by.”

Kelsey Waldon alltså, ett namn att lägga på minnet.