Bruce Springsteen

Dela den här recensionen:

De samtida americana-artisternas nära relation till Springsteen är sedimenterad men först på senare år uppenbarad; frågan är om inte artister som Jason Isbell och Justin Townes Earle under de senaste åren har varit mer Springsteen än Springsteen själv. På nya skiva Western stars gör han den legering av Pete Seegers, Woody Guthrie, countrypolitan och Nebraska-landskapet som legat i malströmmen av hans skrivande.

På Western stars är det inte alla gånger Springsteens låtar sys ihop till den organiska helhet vi har vant oss vid. En del låtar känns som att de fortfarande söker sin form men när det sitter som i Hello sunshine, Western stars eller Moonlight Motel då är det få som slår Freehold-sonen på fingrarna.

Återföreningen med pianisten David Sancious – en av originalmedlemmarna i E Street band – är ljuv.

I låtar som There goes my miracle plockar Springsteen fram Orbison-croonern på ett sätt som just löder samman arrangemang med låt i ett nummer som dessutom låter mer Weeping Willows än man hört sedan Broken promised land. Är Carlsson informerad?

Jag är benägen att hålla med den skribent som menade att man lätt kan tänka sig dagens E Street Band ta tag i delar av Western stars och sy ihop revan. Men trots allt är Western stars sammantaget Springsteens bästa platta med originallåtar på decennier – även om det finns höjdpunkter längs vägen på såväl High hopes, Wrecking ball och Working on a dream. Men omslaget? Tyvärr lite i Bossens tradition och man får leta sig tillbaka till Tunnel of love för att hitta något riktigt värdigt.

Så är han då tillbaka, den amerikanska kontinentens Odysseus. Alltid på väg, alltid i försök till återvändande men på senare år mer eller mindre försonad med att man aldrig kommer hem till den man var. Så här 45 år och åtskilliga mil senare håller raderna ur Thunder road håller fortfarande streck:
”Roy Orbison singing for the lonely. Hey, that’s me and I want you only. Don’t turn me home again, I just can’t face myself alone again.”