My Dear Companion

Dela den här recensionen:

När svenska trion My Dear Companion följer upp fina debuten Sister’s tears från 2021 gör man det med besked. Där förra skivan utgjordes av tolkningar av amerikansk traditionell folkmusik, består Well of time i huvudsak av egenskrivna låtar. Men trion Hanna Shermis, Lea-Marie Sittler och Agnes Åhlund lyckas trots det med konststycket att få det att låta som om rötterna är djupt nedgrävda i den appalachiska myllan. 

Grundbulten i gruppens musik fortsätter att vara den förtroliga stämsången i kombination med den luftiga och avskalade ljudbilden som skapas med hjälp av banjo, dulcimer, gitarr och cittra. Det klingar gammalt och nytt, veranda och kapell, countryballad och old-time. Det är lågmält, intimt och innerligt. Och emellanåt fullkomligt briljant, som i suggestivt svängiga Then again it’s dawn, en melankolisk betraktelse som låter som en musikalisk avkomma mellan The Handsome Family och Dolly Parton/Linda Ronstadt/Emmylou Harris. Sittlers akustiska gitarr utgör det stabila nav som hela låten cirkulerar kring, med fantastiska små basgångar som skapar härligt driv, och så Shermis banjo som lunkar på tätt intill Åhlunds cittramattor på det – och ett Hammondorgelsolo som något slags känslomässig peak. 

Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på just den låten. Well of time innehåller förstås många fler låtar som alla håller imponerande hög kvalitet, och albumet har alla möjligheter att tilltala dem som uppskattar akustisk musik och tät stämsång, men Then again it’s dawn förtjänar lite extra uppmärksamhet och en plats på alla tänkbara spellistor. Lyssna och njut!