Arne Forsén

Dela den här recensionen:

Forséns vänsterhand gör sånt man inte väntar sig av en vänsterhand. I vart fall inte på en pianist. I Jon Mas polska får den vila fram till 2,04 innan den får arbeta, ja det är högerhanden som jobbar överlägset mest. I Pers Eriks Låt till far springer den åt olika håll och letar upp disharmonier som till sist samsas i harmoni. Låten blir avklädd, påklädd och uppklädd.
Arne Forsén har samlat ett knippe melodier med hemortsrätt i Västerbotten, flera kopplade till Sören Johansson i Dorotea. En polska efter J A Andersson blir till ett barockt mästerstycke där de båda händerna lever egna liv, spelar varsin självständiga stämma. De far runt på de vita och svarta som ett isdansande par, ibland nära, ibland långt från varandra. Det är en ren fröjd att följa ett så storslaget pianospel. Hans cd har varit efterfrågad länge. Nu kom den.
Det knackade, Jan Johansson öppnade dörren och släppte in Arne Forsén.