Iris Bergcrantz

Dela den här recensionen:

Iris Bergcrantz ger uttrycket hästjazz en helt ny innebörd. Sångerskan tävlade nämligen på hög nivå inom ryttarsporten innan hon sadlade om till musik. Hennes förra album Trasighet och fransar – där hon tolkade Olle Adolphson – nominerades till bästa jazzalbum på Manifestgalan 2023, och förärades med en Lira gillar-stämpel. Skivan dessförinnan, Young dreams, nominerades tre år tidigare till en Danish Music Award för bästa vokaljazz. Ett stalltips, om något.

Fjärde albumet heter Vi fanns förut och fortsätter på den inslagna vägen, men består uteslutande av originalmaterial. Ja, med undantag för Astrid Lindgren-lånet Vargsången. En högkvalitativ musik där vokaljazz går arm i arm med folkmusikalisk tonalitet och en distinktiv hinna av visa. Ta en låt som Min ros min lilja: den låter som en gammal folkvisa, men nej då, jag kollar och det är en originalkomposition av Bergcrantz ihop med parhästen Anders Fjeldsted.

Iris Bergcrantz har en nedtonat expressiv sångröst som hon använder för att sjunga intagande om människans behov och besvär med identitet, relationer, kärlek – och förändring, inte minst. Utan att ducka för svärtan i ämnen som medberoendets eroderande destruktivitet. För att i nästa andetag sjunga en liten godmodig sång som Oenigheter om mat.

Vi fanns förut är en skiva som verkligen matchar – och lindrar i – höstens palliativa palett.