Västanvinden

Dela den här recensionen:

Jag minns en spelning där slagverkaren öppnade med de numera bevingade orden: dansa era jävlar! Det gick sådär. De där bevingade orden vet jag att folktrion Västanvinden aldrig behöver reflektera över. Det räcker med fyra takter av deras debutalbum för att uttala mig tvärsäkert om detta. Västanvindens originella sättning med klarinett, cittern och munspel kunde annars väcka farhågor om motsatsen, men jävlar vad det brinner under de traditionsbärande men på samma gång nydanande träskorna! Det är skitigt men samtidigt glasklart, instrumenten vävs kontrapunktiskt eller närmast kontrapunkigt i dansgalna Polska efter Erik Nirsa. 

Västanvinden har laddat danskvällen med polskor av de olika slag, skira som i Lapp-Nils polska, vemodigt som i Polska efter Taklax där man med Lovis Jacobssons fantastiskt fint och riffigt drivande citternspel närmar sig en keltisk tradition, eller jiggiga Polska efter Bengt Bixbo. Dessutom kryddar Västanvinden med en och annan vals. 

Tre rasande skickliga instrumentalister som dessutom har kraftig rapport i samspelet och som har ett självklart turtagande i såväl melodi och komp med Albin Myrin på klarinett och Erland Westerström vid sidan av Jacobsson. Det är det där klara men samtidigt skitigt, råa spelet man minns från sena kvällar i Falun med trior som Möller-Willemark-Gudmundson eller Väsen när de brötade med både bas och Ferrari på slagverk. Stort plus till traderingshistorierna i omslagstexten där lyssnaren kan få lite översiktlig bakgrund kring kompositör och hur låten tagit sig till bandet. Vet inte hur ni tänker, själv tänker jag anmäla mig till närmaste danskurs.