Gustav Lundgren

Dela den här recensionen:

Internationellt ansedda svenske jazzgitarristen Gustav Lundgren tar sig an tio jazzstandards av den art vi hört i väldigt många utföranden tidigare. Att han ändå lyckats gjuta nytt liv i dessa slitna nummer talar med eftertryck om kvaliteten i Lundgrens hantverk. Han har arrangerat om samtliga nummer och låter oss ta del av resultatet i fyra olika triokonstellationer, alltid i sällskap av kontrabas och trummor.

Så blir en evergreen som Skylark här en bossanova i aningen snabbare tempo än vi är vana vid. Låtar av Thelonious Monk, Antônio Carlos Jobim, Johnny Green och Bronisław Kaper finns också med i det gedigna urvalet. 

Lundgren samspelar väl med alla inblandade musiker i de olika triosättningarna. De flesta – sex av skivans tio spår – är med spanske trumslagaren Jorge Rossy (Brad Mehldau Trio, Wayne Shorter Quartet) och amerikanske kontrabasisten Doug Weiss (Al Foster, Kurt Rosenwinkel). Vi har kunnat höra den trion – och de här låtarna – på de digitalt utgivna albumen Jazz vol 1 och 2 från 2017 respektive 2018.

Herrarna byter plats med italienska kontrabasisten Ilaria Capalbo och katalanska trummisen Estefania Chamorro på tidigare osläppta Corcovado. Dessa två bildar ihop med Lundgren CLC Trio, som släppte albumet Standards i mars. Just det: standards är melodin.

Blågul glans kommer via två låtar med Pär-Ola Landin på kontrabas och Karl-Henrik Ousbäck på trummor (repriser från fjolårets digitala släpp kallat 2021) – och så den nyss nämnda, färska och tidigare osläppta tagningen av Skylark med Gustav Lundgrens Stockholmstrio, där Ola Bothzén trummar och Martin Höper knäpper kontrabas.