Shakti

Dela den här recensionen:

Gruppen Shakti är nästan femtio år äldre nu jämfört med när de bröt ny mark under 1970-talet genom att fusionera indisk musik med blues och jazz. Nu som då är gruppens inofficiella ledare John McLaughlin, och hans fingrar är fortfarande lika snabba. Av originalmedlemmarna är det Zakir Hussain och McLaughlin som är kvar, men sångaren Shankar Mahadevan har samarbetat med McLaughlin till och från i tjugo år och hans fantastiska röst tillför en ny dimension jämfört med originalbandet. 

Gruppen har turnerat sporadiskt under mellanåren, men detta är deras första studioinspelning under namnet Shakti sedan 1977 och den är efterlängtad av alla Shakti-fans (är man fanatisk som jag så har man under mellantiden njutit av trioskivan Is that so? från 2019). Gruppen är även ute på en världsturné och man får hoppas att de äldre medlemmarna orkar med resandet. Kan man inte komma åt att se en av konserterna får man nöja sig med skivan och de videor som ligger ute på internet. 

Den nya gruppen är mer balanserad genom adderandet av sången, som hos Shankar Mahadevan är ett oerhört vackert instrument med nyanser inget annat instrument kan ge. Man hör hans sång särskilt på Giriraj sudha som är en av skivans höjdpunkter. Även McLaughlins Karuna med ett utsökt violin-intro (av Ganesh Rajagopalan) måste nämnas. Las Palmas är ett spår som blir till en rytm-uppvisning börjande i enkel (men snabb) tretakt och när sedan hela gruppen (utom McLaughlin) brister ut i konokol-sång (rytmiserad sång på stavelser enligt indisk tradition) så är det ingen enkel takt längre! 

Det enda jag saknar är John McLaughlins akustiska Shakti-gitarr som han inte verkar spela längre. Men skivan är fantastisk ändå, må de alla leva och spela tills de blir hundra år!