Sara Aldén

Dela den här recensionen:

Sara Aldén har redan hunnit hyllas av Lira-kollegan Bengt Eriksson, som skrev så eldigt om sexspårs-ep:n A room of one’s own för två år sedan: ”Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.”

Nu är den Sala-födda göteborgaren Aldéns första fullängdare här, likt en stjärnhimmel beströdd med hennes särpräglat unika tolkningar av amerikanska jazzklassiker som Someday my prince will come, They can’t take that away from me och What a wonderful world. Sara Aldén får dem alla att skina på nytt. Det är aldrig för sent, inte ens för låtar du räknat ut.

Den musikaliska inramningen är även den här gången minimalistiskt hållen och avskalad till August Björns piano och Daniel Anderssons kontrabas i botten, ibland med lite tramporgel, harpa eller saxofon som förhöjer intrycket ytterligare. Allt väl fångat av Johannes Lundberg i Studio Epidemin i Göteborg.

Ep:ns titel citerade Virginia Woolf, och jag vet inte om Sara Aldén syftar på Sex Pistols berömda textrader i den aktuella albumtiteln. Klart är att hon har en rebellisk ådra i förhållningssättet till låtvalet, hur väna sånger det än rör sig om. Själv nämner Aldén influenser som vokalisterna Lina Nyberg och Ellen Andersson samt pianisten Tigran Hamasyan. Vid hennes studier på Musikhögskolan i Göteborg har Anders Jormin och Isabella Lundgren agerat mentorer.

Att Aldén också är rotad i svensk folkmusik märks tydligt, och detta ger hennes tolkningar av dessa eviga standards en ny, speciell lyster. Det låter intimt och återhållet intensivt, och i hennes sånguttryck finns ingen tvekan om att låtarna och deras texter verkligen betyder något. Någon bakgrundsmusik blir det aldrig av de välbekanta örhängena. Hög standard snarare än standardtolkningar.

Granen må ha åkt ut för länge sedan, men den där stjärnan från Bengt Erikssons recension – ja, den hänger kvar och sprider sitt ljus. Framtiden kanske inte är så mörk i alla fall.

OBS: Skivan släpps 23 mars.