Baskery

Dela den här recensionen:

Det var ett bra tag sedan jag tittade till systrarna Bondessons Baskery. Sedan jag sist såg till dem har de hunnit släppa sitt femte album (V: The end of the bloodline) och ta sjumilasteg från det gamla epitetet ”banjopunk”. Och ska man vara ärlig har just det begreppet alltid suttit lite snett. I stället har det alltid handlat mer om en varmblodigt pumpande kärlek till Lucinda Williams-americana och, på senare tid, amerikansk folkrock à la Fleetwood Mac.

Lite smålogiskt kommer så här The Young sessions, åtta spår med hundraprocentigt fokus på världens finaste och mest truliga kanadick och hans kanske mest hyllade album, Everybody knows this is nowhere, After the gold rush och Harvest.

Precis som föregångaren är skivan inspelad i Devon, men denna gång mer eller mindre helt live i Peter Miles murriga studio. Och murrigheten går som en röd tråd genom Baskerys tolkningar. Det andas 1970-tal och analog utrustning, fjärran från precist digitalt pillande. Sång, gitarr, bas, banjo och lite munspel. Mer behövs liksom inte.

Att göra en hel skiva med Neil Young-covers må vara att sparka in öppna dörrar en smula, och det är knappast någon ny mark som trampas. Men stämmorna sitter som de ska, Cowgirl in the sand och den nästan jamliknande Down by the river kränger, skallrar och skevar helt korrekt, och musikaliskt känns helheten riktigt fin, mindre polerad och … tja, kanske mer ”levande” än bandets tidigare skivor.

Att ha återträff med Baskery känns, överlag, som en riktigt trevlig grej.