Rotem Geffen

Dela den här recensionen:

Hos Nelly Klayman-Cohen, alias Rotem Geffen, bildar lyrik, sång och instrumentering en fast legerad helhet. Tematiskt kretsar hennes lyrik kring teman som kärlek, död och minne, en trinitet som understryks av skivans titel som är tagen från en dikt av Paul Celan (i sångerskans översättning). Rotem Geffen reciterar även dikten på originalspråket i titelspåret. Hennes lyrik rymmer också citat och spår från Else Lasker-Schüler och Clarice Lispector. Det ger musiken en stark förankring i den litterära modernismen.

Sångerna är skrivna på tyska, hebreiska och engelska. De riktar sig till ett frånvarande ”du”, ett älskat ”du”, som förenar liv och död, kärlek och djup smärta. Metaforiken är rumslig; den rör sig i hopp uppåt mot stjärnorna eller blommor som växer, men även i djupet, mot smärtan. Och flödet i en sång som The river ger kanske en vilopunkt även om jaget söker ett svar både i floden och i regndropparnas vertikala rörelse.

Instrumenteringen korresponderar nära med de lyriskt gestaltade känslorna. Katt Hernandez fiol rör sig ibland mot det atonala, som för att understryka känslans tvetydighet, medan Isak Hedtjärns flöjt och Leo Svenssons cello i ett stycke som I beg flätas samman i en gripande vädjan. Och Nelly Klayman-Cohens piano är organiskt sammanvuxen med hennes vokala uttryck.

Det är bara några exempel på hur intimt det instrumentala vävs in i lyriken, i ett konstnärligt uttryck där rörelse, ljus och mörker, kärlek och smärta, närvaro och saknad bildar en oupplöslig helhet. The night is the night är Rotem Geffens andra skiva. Liksom debuten You guard the key övertygar den i alla avseenden.