Christina Gustafsson

Dela den här recensionen:

Christina Gustafssons tredje album följer hennes två tidigare, och utvecklar den stil som hon kommit att göra till sin. En rock-jazz-bluesig sång och en instrumentering som i vissa låtar för tankarna till amerikansk sjuttiotalsmusik som Lynyrd Skynyrd eller skivor som Layla med Derek & The Dominos. I andra sånger får jag associationer till Dionne Warwick – det kanske inte är en slump att syster Rigmor Gustafsson har gjort en Warwick-skiva.
Jag menar inte alls att Christina Gustafsson är en epigon, men det finns något slående i den sångstil som båda systrarna Gustafsson har – tillbakalutad, släpig, crossover, i mitt öra mycket i den amerikanska rockblues-traditionen men med en fast förankring i en skolning inom jazzmusiken. Finns det månne även ett värmländskt drag här, av folklig improvisation? Oavsett vilket så blir resultatet mycket njutbart. Lättlyssnat, men med allvar. Rivigt och rytmiskt, men med en mjuk ton som påminner lite om latinswing. Med fantastiska musiker och fina arrangemang så bildar skivan en helhet som bara är. Jag tycker mycket om The law of the lady.