Katherine Priddy

Dela den här recensionen:

När Katherine Priddy var i tonåren förutspåddes hon en lovande framtid som folksångare. Hon har tagit tid på sig att utveckla sin talang och har väntat till 25 års ålder med att släppa sitt första album. Devisen ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” uppfanns för situationer som denna. The eternal rocks beneath är minst sagt en personlig och imponerande skiva.

Priddys sånger känns fulländade, med texter stöpta i folktraditionen. De spelar på längtans strängar. Priddys änglalika röst och de frekventa eteriska stämmorna förstärker känslan. Hon ligger långt fram i mixen; naturlig och klar, omfamnar lyssnaren. Hon leker med tonregistret; går upp och ned som en sångfågel. 

Det finns en pastoral känsla över arrangemangen – inga excesser: enkelt, akustiskt. En elektrisk gitarr smeker sig in på tre av skivans tio spår. Annars är det stråkar, dragspel, ståbas, banjo och brassinstrument som stöttar Priddys röst och flinkt plockade akustiska gitarr.

Formen blickar tillbaka till 1960- och 70-talens folkrevival, men sångernas ovanliga ackordföljder bidrar med en mystik som ger sångerna ett skimmer av tidlöshet; man kan skönja Nick Drake bland inspirationskällorna.

Den intensiva, banjo-styrda countrysången Letter from a travelling man står ut, med sin text om för mycket whisky och behovet att resa vidare i strid med viljan att vända hemåt. Den hurtiga musiken och den känslosamma texten står i starkt kontrast till resten av spåren.

Då är avslutande This summer has flown, en klagovisa till den döende sommaren, utomjordisk och skir, mer representativ för hela albumet. Stråkarna, dragspelet och Priddys upprepade ”Goodbye” lämnar efter sig en känsla av skönhet, saknad och vemod. 

En närmast fulländad debut!