Alejandro Sancho

Dela den här recensionen:

Alejandro Sancho är en argentinare bosatt i Köpenhamn med tango-gitarren som yrkesinstrument i olika musikaliska sammanhang. Han har sedan några år tillbaka skapat ett par fina skivinspelningar med sin sologitarr där han blandat egna arrangemang av traditionella tangor och egna kompositioner i samma stil framförda med en fin känsla för genren.

Han följer här en djup tradition med flera upphöjda gitarrister i hemlandet som arrangerat tangoklassiker för sologitarr. Det vanligaste sammanhanget för argentinsk tango är ju att musiken framförs av en orkester, och att då koka ner hela denna orkesters alla stämmor och sound till en ensam gitarrs strängar är en tuff uppgift. Ändå är det knappast något annat instrument som ensamt kan ta sig an uppgiften. Och Alejandro Sanchos arrangemang fångar alltid tangokompositionernas essens och gör att man sällan tänker på hur musiken framfördes först.

Tangosånger är ofta ett nostalgiskt berättande om kärlek, saknad och passion – en stark laddning, och ofta skapar Sancho en dialogform genom att låta bassträngarna kontrastera mot diskanterna som två olika röster. På så vis bärs berättelsen fram genom de två stämmorna för att till slut förenas i ett slutackord. Detta blir dramatisk musik i ett litet format, en beskrivning som stämmer in både på tangon som genre och på Alejandra Sanchos arrangemang och kompositioner på den nya skivan.

Tre av skivans tio spår är kompositioner av Sancho själv och resten är traditionella tangoklassiker. Det betyder att Sanchos egna alster blandas med kompositioner av stora namn som Carlos Gardel och Anibal Troilo, och de behöver inte skämmas för sig trots det fina sällskapet! Alejandros lyriska tangogitarr är en njutning att lyssna på, han drar in en i sitt musikaliska landskap och man kapitulerar snart när gitarrsträngarna darrar av återhållna känslor.

För mig blir favoritspåret Ventarrón som Gardel sjöng med sådan känsla på 1940-talet. Alejandro Sancho låter en ensam melodistämma inleda låten, men hans gitarr blommar snart ut med både pizzicato och brutna ackord som landar som bitterljuva tårar på en kind. Även den avslutande titeln A mano armada (Sanchos egen komposition) tjusar med en vacker melodi som hoppar mellan olika register, och det känns som att Alejandro Sanchos gitarr innehåller många fängslande sångröster.