Bab L’ Bluz

Dela den här recensionen:

Bab L’ Bluz är sprungen ur Marockos ungdomsrörelse, nayda, där artister och musiker utgår från sina egna rötter och blandar med andra influenser efter lust och behag. För den fransk-marockanska gruppen innebar det att kombinera de traditionella trans-rytmerna från Maghrebs musik: gnawa, amazigh, hassani, houara och den populära gatumusiken kallad chaâbi, med psykedelia och ökenblues.

På denna andra platta, Swaken (att besöka en annan dimension, eller området där dimensionerna överlappar varandra – tänk på ett venndiagram), har Bab L’ Bluz tuffat till sig och tagit in influenser från västerländsk 1960- och 70-talsrock, från artister som Jimi Hendrix och Led Zeppelin, AC/DC och Marockos egen version av Rolling Stones, Nass El Ghiwane, med ett än mer personligt sound som resultat.

Sångerskan Yousra Mansour spelar rockriff med distortion på den lilla tresträngade lutan awicha, som den värsta hårdrocksgitarrist; hon har även en beställningsgjord tvåhalsad version, en elektrisk awicha ihopsatt med en elektrisk mandola, en vision som förstärker intrycket.

Den franske multiinstrumentalisten Brice Bottin, tillika medkompositör och ursprungsmedlem i bandet, svarar för den tunga basen, spelad på den stora tresträngade lutan, guembri. Kvartetten fullbordas av trummisen Ibrahim Terkemani och flöjtspelaren och slagverkaren Mehdi Chaib, som är nya på Swaken.

Mansour sjunger kraftfullt och melismrikt på sin marockanska dialekt av arabiska, darija, om marockanska arvslagar, lika lön för lika arbete, och ökande antal depressioner och självmord. Hon talar enighet, solidaritet, tolerans och vänlighet i en alltmer bräcklig värld.

Musiken, å andra sidan, är långt ifrån bräcklig. Den är intensiv, har attityd, och det är ett sjuattans driv i chaâbin.