Nikki O’Neill

Dela den här recensionen:

Titeln på Nikki O’Neills nya skiva, hennes tredje, antyder en personligare tematik än tidigare. Det är tydligt i en sång som Newcomer blues, där Nikki O’Neill till mjukt komp på akustisk gitarr gör nedslag i sin historia, eller kanske i sin geografi, från de tidiga åren i Los Angeles via Stockholm till Polen. I lyriken ligger det en poäng i att hela tiden vara på väg till något nytt, återvändandena ligger i förlängningen. Sången ger en lyhörd tolkning av migrationserfarenheten, av utanförstående och kritiskt anammande. Men framför allt av en vilja att klara sig igenom, av insikten att ”my fate is in my hands”.

Men vi ska inte driva de biografiska läsningarna längre än så. Erfarenheter, egenupplevda eller inte, får generell syftning i Nikki O’Neills sånger oavsett om hon tolkar luttrade kärlekserfarenheter som i Square one, vackra vardagsupplevelser eller vinklar ett break-up optimistiskt i Live like you’ve just begun. Nikki O’Neill visar i varje sång att hon är en betydande sånglyriker.

Och hon är en lysande sångerska och musiker med ett tätt band bakom sig. Hon delar soloutrymmet med Chris Corsale, även bokstavligt i ett elegant twin guitar-arrangemang. Som gitarrist är Nikki O’Neill annars skolad i samma anda som favoriten Pops Staples, och jag hör även ekon av musiker i generationen efter Chicagopionjärerna som Earl Hooker.

Stilmässigt rör sig Nikki O’Neill mellan soul, blues och gospel. Hon anknyter också en bit bakåt i traditionerna som i den hokum-artade I wish the sun could shine on me med akustisk picking och uppsluppen sång, i stiltypisk kontrast till textens erfarenhet. En del texter har en starkare episk än expressiv karaktär, vilket får rättfärdiga vinjetten ”americana”. Men framför allt: ett suveränt album.