The Devil Makes Three

Dela den här recensionen:

Det finns ett oundvikligt allvar som löper som en röd tråd genom The Devil Makes Threes sjunde studioalbum. Det handlar om liv och död, dåtid och framtid, slump och öde. Om att förlora nära och kära alldeles för tidigt, om att försöka ta sig ur ett långvarigt missbruk, om de växande klyftorna i samhället. Om att försöka förstå den här världen som verkar mer obegriplig än någonsin. Det är personligt, gripande och stämmer till eftertanke. 

Som i Hard times, om en alltmer bister ekonomisk verklighet: ”It’s hard times, they charge you dollars while they’re paying you in dimes”. Om alkoholmissbruk i The devil wins: ”I try so hard but sometimes the devil wins”. Om samhällets splittring i Divide and conquer: ”Everybody’s gotta choose a side again, divide and conquer that’s the game my friend, there ain’t nothing new under the sun”. 

Musikaliskt har The Devil Makes Three mutat in sin egen plätt där de kompletterar traditionell bluegrass med bluesigt sväng och punkenergi. På Spirits lyckas de dessutom blanda det bästa från sina tidigare alster. Det är mer akustiskt jämfört med föregångaren Chains are broken, som utgjorde ett tydligt avsteg från de mer traditionella stringbandrötterna, men de har behållit trummor och elgitarr som sätter färg och bidrar till att det svänger ordentligt. Spirits är en inspirerande bekantskap, i stort sett helt befriad från svagheter eller svackor. I stället är det tretton tajta och angelägna låtar som spritter av spelglädje och stark stämsång. Frågan är om inte det här är bandets bästa album hittills.