Rymden

Dela den här recensionen:

Det är minst sagt en kraftfull inledning Rymden bjuder på när första spåret The life and death of Hugo Drax börjar med Dan Berglunds blytunga, distade kontrabasriff, som sedan ligger kvar under större delen av låten. Därpå följer The spacesailor med punkigt malande, cymballöst trumspel.

Om något har trion på denna sin andra skiva än mer breddat sin redan omfattande spännvidd, med inslag av progrock, jazz, psykedelia, metal med mera. Den galna wahwah-försedda basen i The final goodbye hade knappast någon annan än Berglund ens försökt sig på, men här är den låtens huvudfokus medan Bugge Wesseltofts mjuka flygelspel och Magnus Öströms korthuggna, stängda hihat kontrasterar. I andra låtar är det synten som tjuter eller trummorna som studsar omkring genom elektroniken.

Men Rymden är inte beroende av effekter för att skriva starka låtar. Den helt akustiska pianomelodin i My life in a mirror, till en början kompad endast av långa stråktoner på basen, skapar en obehaglig känsla som hade platsat i en skräckfilm, i en scen där tittaren inser att något skrämmande långsamt är på väg att smyga sig på men inte vet vad. Ruskigt bra!