Gunnar Källström

Dela den här recensionen:

Visveteranen Gunnar Källström presenterar nya visor som lever om och bökar omkring mitt bland samtidens aktuella frågeställningar – och dessa blir ju knappast färre för varje dag som passerar. Det stora och det lilla i livet samsas i Källströms småfinurliga vardagsbetraktelser till gitarrkomp och fantasifullt utsmyckade arrangemang.

Gunnar Källström har brottats med dessa frågor inte bara via dussinet skivor, utan även i egenskap av författare av dikter, noveller och romaner. Hans låttexter på nya albumet Sorgsen kråka sjunger rent bär visst släktskap med såna som Allan Edwall, Olle Adolphson och Cornelis. Till sin hjälp har Källström vännen Martin Olsson som står för merparten av alla instrumentinsatser och även producerat hela balunsen, tillsammans med Källström själv.

Här finns också ett slags källströmska fortsättningar på välbekanta sånger som Sköldingevisan, Olle Adolphsons version av Snurra min jord och Mikael Wiehes 1980-talsdarriga Flickan och kråkan.

Resultatet är summa sexton visor som bjuder in, som över en kopp varmt, och det dukas upp lika kravlöst som Kravmärkt.

För visst är det skönt att det fortfarande finns eldsjälar som håller vistraditionen vid liv, och för in den i samtiden. Men det här med visa är förstås svårt att livnära sig på 2025. Att dra visa-kortet gör knappast någon rik.

Det är som Källström diktar i en av låtarna: ”Men vad är det som händer? Vad är det som sker? Dom rika blir feta, dom fattiga fler. Dom styrande kör med en gammal taktik: Håll kriget i gång till schlagermusik.”