Sam Lee

Dela den här recensionen:

Klimatet, miljön och naturen står i fokus när brittiske folkmusikern och singer-songwritern Sam Lee skapar sin musik. Även när tempot är långsamt och ljudbilden majestätisk kan vi förnimma den underliggande vreden över skövlingen av vår dyrbara planet.

Fjärde studioalbumet Songdreaming är Lees första album på fyra år, sedan den Lira gillar-prisade Old wow; en platta där vi till och med fick höra Cocteau Twins-legendaren Liz Frasers röst på skiva igen. Och det här är en knockande retur.

Även Songdreaming är frammejslad i samråd med producenten Bernard Butler (en gång i tiden gitarrist i Suede) och Lees långvariga samarbetsparter James Keay, en ytterst skicklig arrangör, pianist och kompositör (bland annat till en opera om engelska 1800-talspoeten John Clares liv). Tillsammans har herrarna fått till en luftig, nyansrik och grönskande ljusbild, där Sam Lees nya kompositioner får syre och utrymme att flyga precis så fritt som de förtjänar.

Musiken är på ett smått mirakulöst vis varm och avskalad, samtidigt som den är daggfrostig och fingertoppskänsligt ornamenterad med arrangemang som skulle kunna vara vägda på den mest exakta våg. Grunden är kontrabas, slagverk och fiol, men vi hör även allt från nyckelharpa till det arabiska stränginstrumentet qanun, från en gospelkör till drone-dallriga landskapsbyggen. Allt låter urgammalt och nutida på en och samma gång.

Låten McCrimmon närmar sig till och med Scott Walkers storhetstid. Och det vill inte säga lite. Songdreaming har årets kanske mest poetiska och välfunna albumtitel. För den här skivan är en välkommen dröm mitt i en vaken mara.