Martin Simpson

Dela den här recensionen:

Martin Simpson skivdebuterade 1976 och visade sig redan från början vara en säregen mästare på akustisk gitarr, med både förmåga och vilja till ekvilibrism. Hans repertoar bestod redan då av brittiska och amerikanska traditionella och samtida sånger och låtar, som han gärna framförde med en oäkta amerikans dialekt.

Simpson har släppt över tjugo soloalbum och flera i samarbete med andra artister. Knappt har projektalbumet med amerikanen Thomm Jutz (Nothing but green: The songs of Mary Sands and Jane Gentry) nått butikerna så kommer hans nya, Skydancers.

Skydancers är ett dubbelalbum där den första cd:n är inspelad i studio och inkluderar gästmusiker (bland andra Andy Cutting på diatoniskt dragspel och Ben Nicholls på ståbas). Hälften av spåren är traditionella, resten samtida. Två av dem är av Simpson själv, och är bland de bästa på skivan: Roger’s cascade, tillägnad mannen som fixade hans femsträngade banjo, och titelspåret, komponerat på begäran av programledaren för en serie naturprogram på BBC, som belyser situationen för den utrotningshotade blå kärrhöken. Woody Guthries sång Deportee står också ut, en passande kritik av den konservativa brittiska regeringens flyktingpolitik.

Den andra cd:n består huvudsakligen av konsertupptagningar från 2022-23. Visserligen bara sex sånger, men de visar upp Simpson i ensamt majestät på tre traditionella spår, ett eget men framför allt på en härlig ragtime-version i expressfart av Bob Dylans Buckets of rain.

Under de senaste fem åren eller så har Simpson mer och mer tonat ner behovet att låta amerikansk, och presenterar sig röstmässigt som sig själv. Spelmässigt har han också alltmer tonat ner excesserna. Gitarrspelet är återhållet, otvunget, men inte utan raffinemang, mästerlig teknik och imponerade fingerflyt. En återhållsam Martin Simpson är fortfarande bättre än de flesta. Och Skydancers är bland det bästa han har gjort.