Piers Faccini

Dela den här recensionen:

Jag har varit kompis med Piers Faccini ett försvarligt gäng år nu. Jag inledde vår musikaliska vänskap runt 2011 via hans album My wilderness och slogs direkt av hur han, helt sömlöst, lyckades blanda Levanten och Nordafrika med vad som – längst in i hjärtat – var ett gediget anglosaxiskt singer-songwriter-värv. Han må ha börjat sin karriär som klassisk ”ledsen man med gitarr”, men nyfikenhet och ett öppet hjärta har sakta men säkert släppt fram en uppsjö av andra influenser. Alltid respektfullt – och extremt kärleksfullt.

Öppenheten och bredden har sedan varit konstant och lever och frodas i högönsklig välmåga på nya albumet, en cocktail av folk-blues, arabiska rytmer, gnawa och allt däremellan. Och trots tvära kast mellan hypnotiska rytmer och mer klassiska balladkompositioner sitter helheten ihop som en lång, solvarm smekning.

Gästande Malik Ziads oud och mandola sätter mycket av tonen, tillsammans med gungande rytmer och svepande stråkar. Och så, Faccinis rökigt spröda stämma och försiktiga gitarrplockande. Det finns mycket av Nick Drake över fraseringen, en Drake stöpt i Medelhavsvatten och omringad av instrument som sintir, aouisha och qraqeb.

I mötet mellan öst och väst, mellan här och där, mellan känt och exotiskt, har Faccini pysslat ihop ett underbart album, njutbart från start till mål.