Rachel Newton

Dela den här recensionen:

Skivan börjar med en repetitiv slinga med hypnotiska syntar och ödsliga pianotoner, ett en minut och 27 sekunder kort spår kallat The entrance. Den leder oss rätt in i Rachel Newtons musikaliska tolkning av tre konstnärer (John Duncan, William McTaggart och Phoebe Anna Traquair) som finns utställda på National Galleries of Scotland. Sealladh är ett beställningsverk, menat att fira åttio år av musikprogram och konserter på museet.

Sealladh är gaeliska och kan betyda syn, vision, dröm och övernaturlig uppenbarelse. Det är en passande titel på ett album där Newton ger sin musikaliska tolkning av andra artisters verk/syner, totalt tolv konstverk, baserade på deras natur, mytologi, och symbolism, och försöker reflektera deras språk, historia, kultur och landskap. Och samtidigt ge dem sina egna stilar och former. 

The entrance är en passande början på ett temaalbum. Det är det första av fyra spår baserade på Phoebe Anna Traquairs gobelängserie The progress of the soul: The entrance, The stress, Despair och The victory; alla med spår av mysticism och utomjordiskhet.

William McTaggarts The storm är en taktfast march med harpor och cello medan hans Quiet sunset, Machrihanish är kontemplativ och vilsam som en stilla solnedgång, som musik till en klassisk kostymfilm; John Duncans tavla Angus Og, God of love and courtesy, putting a spell of summer calm on the sea är till form och utförande ett vilseledande enkelt pianolett stycke. Newtons röst kommer in, halvvägs, knappt hörbar, vilket stärker spårets utomjordiska framtoning.

Den musikaliskt bästa tolkningen har McTaggarts tavla The sailing of the emigrant ship fått. En långsam oackompanjerad ballad på gaeliska, med en synt som imiterar en mistlur, tills Newtons harpa kommer in och leder oss utan avbrott – med harpa, mistlur och allt – rätt in i nästa spår.

Newtons tolkningar är magnifika, träffsäkra. Visst uppfattar folk konst olika, men om man tittar på konstverken samtidigt som man lyssnar (de är avbildade i det boklika cd-häftet, tillsammans med Newtons kommentarer), står det klart att musikaliska interpretationer är mer än acceptabla.