Ayom

Dela den här recensionen:

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av Ayoms andra skiva. Bandet, som kretsar kring duon med brasilianska Jabu Morales sång och italienske Alberto Becuccis dragspelande, charmade mig med sitt förra album 2020, men första singlarna från nya Saliva gjorde mig en smula konfunderad. En cover av Mina Mazzinis Io sono il vento från 1959? Schlagerchanson möter bossa? Det hela var lite … ja, såsigt och spretigt.

Men under lyssning två försvinner de flesta tvivel. Det här sitter ju precis lika bra ihop som debuten. Och ja, det må handla om coladeiras från Kap Verde eller brasilianska frevos, det må vara candomblé-rytmer hämtade ur quilombo-traditionerna, men summan av delarna är … tja, på slarvig lekmannasvenska: helgjutet.

Med små instick och tillägg från gäster och resterande musiker – Ricardo Quinteira på diverse stränginstrument, Francesco Valente på bas, och Timoteo Grignani och Walter Martins på rytminstrument – skapar Ayom ett soundtrack till valfri 1960-talsrulle där vackra människor i vita linnekläder promenerar avslappnat, i motljus, på en provocerande fin strand.

Och även om basen för alla tio spår, där på stranden, lutar mot Brasilien, så petar Ayom in tillräckligt med oväntade detaljer – från salsaflörtar till försiktig karnevalsyra – för att det aldrig ska bli alltför tillbakalutat sömnigt.