Víík

Dela den här recensionen:

I centrum i norsk-dansk-svenska Víík står sångerskan och kompositören Elisabeth Vik, som med stark och klar röst når igenom även de tyngre kompen. För sådana finns det emellanåt här, inte minst i öppningslåten som är rejält rockig med slamriga trummor och fet bas. Den är ett av Viks original, liksom ytterligare fem av de tio spåren på skivan som i vissa fall skrivits ihop med bandkollegor, och dessa drar ofta åt pop och rock och är kryddade med snygga melodier och dynamiskt spel. Svänget i Jeg har fått den är dessutom riktigt läckert.

Men albumet lyfter ändå ännu ett snäpp i de traditionella sångerna, särskilt i den gamla balladen Heiemo & nykkjen som sakta växer från lågmäld till en riktig urkraft. Mullrande, kraftfullt stråkad kontrabas och bultande trummor bygger upp en botten över vilken arabiska slagverk, snabba dragspelslöpningar och mandolans skimrande dubbelsträngar ger skivan ännu en ny och oerhört snygg karaktär. Detta spår är något av den mest dramatiska musik jag har hört på länge och definitivt skivans höjdpunkt. Víík gör även en av de bästa tolkningar jag hört av den likaledes traditionella Margit hjukse, med ett ylande fiolsolo, rejält svängigt trumspel och förstås mäktigt kraftfull sång.