The Blue Mountain Boys

Dela den här recensionen:

Jag får inte hamna i samma resonemang som senast jag recenserade Blue Mountain Boys i Lira; tjat om autenticitet och det omöjliga och självmotsägelsefulla i att sjunga den genuint amerikanska genren bluegrass på svenska. Men nu gör ju Blue Mountain Boys just det, på förra plattan såväl som på Så blå, bandets nya – alltså finns svensk bluegrass, enligt Descartes logik (eller inte).
Det som slår mig först av allt när jag lyssnar på Så blå, som består av både egna låtar, översatta bluegrassklassiker och traditionella folklåtar, är att bandet blivit mycket vassare musikaliskt, mer drivet och samspelt sen senast (Tall och gran). Sången är också överlag bättre, såväl leadsången som stämmorna (så grundläggande och viktig för genren). Mer attityd, helt enkelt.
De översatta låtarna, Jag får aldrig Mary (I will never marry), Min lilla vildmarksros (My little Georgia Rose) och Jag står ut (I’ve endured) är faktiskt utmärkta och roliga i dessa versioner. Även bandets egna kompositioner håller måttet. Svensk bluegrass? Ja, för att parafrasera barnprogrammet med samma namn: Det funkar!