Bob Dylan

Dela den här recensionen:

”Tidvatten under mig! Jag ser dig ansikte mot ansikte!
Moln i väster – solen där på en halvtimmes höjd – jag ser
också er ansikte mot ansikte.”

Orden är den amerikanske poeten Walt Whitmans och inleder hans Överfärd med Brooklynfärjan i översättning av Gunnar Harding. Och det är de här bilderna som först dyker upp när jag tänker på hur den 79-årige Dylan, som en allvarlig Jack Frost, presenterar ett album där han i ett rådbråkat nu ställer Whitman intill Shakespeare, John Lee Hooker intill Jimmy Rodgers.

Diktjaget talar till de många som ska följa i hans spår över vattnet, överbryggande det nu som håller framtid och förflutenhet. Ur det diktjaget träder Dylan som under sex decennier, med två fingrar på samtidens puls, opererat öppet och under mask, genom hela den litterära aerosol som i en utandning fått lyssnare att vända sig till hans skarpskurna roadhouse-poesi.

Det han ser i det inre skådandet är Rimbauds annanhet, att vi är besökare, gisslantagna i vårt eget psyke, i vår egen berättelse, ”I am large, I contain multitudes”, säger Whitman och Dylan har byggt sitt verk i en dialog med den tanken.

Åtta år efter senaste plattan med egna sånger spänner Dylan en tydlig båge mellan Whitman och Shakespeare, mellan inledande I contain multitudes där han sover med”life and death in the same bed” och Murder most foul, en nära 17 minuter lång betraktelse av en tid som ännu ekar av skotten i Dallas i november 1963 mot president John F Kennedy. Likt en samtida Desolation Row ligger Murder most foul som albumets avslutande pärla med sitt stråkdrivna recital.

Dylans never ending turnéband lirar avskalat, märgfullt i blueslåtarna med Charlie Sexton i förarsäte. Dylans röst är klar, nära, buren av tiden och titeln Rough and rowdy ways: en hälsning till en av countryns founding artists Jimmy Rodgers. False prophet som den blandning av Iggy Pop och Howlin’ Wolf vilken Lucinda Williams frammanat på sin nya Good souls, better angels, och där I’ve made up my mind griper tillbaka mot den ännu unge Nashville Skyline-croonern som mötte upp Johnny Cash i Music City.

Det har gått ofattbart lång tid sedan dess. Dylan har dött, återuppstått, återskapat sig, drivit folkmusiken, rocken och americanan framför sig i det ständiga pågående värvet att skapa sitt mästerverk. Just som vi börjat förlika oss med att mästaren från Duluth funnit sig tillrätta som bibliotekarie i den amerikanska sångbokens valv, ger han ut sin bästa skiva sedan Time out of mind.

Och plattan landar i en plågad amerikansk samtid där motsättningarna drivits på och lagts i öppen dager. Det är ett stort stycke kött han kastat åt oss. I ögonblicksbilder illumineras delar av historien som för att visa oss var vi ska söka. Med utgångspunkt i mordet på JFK kastar han sökarljusen över en tid, delar av en tidsanda, kulturellt, socialt och ekonomisk, där spåren ännu påverkar oss i nuet.

”I said the soul of a nation been torn away / And it’s beginning to go into a slow decay.”

Kan tidsandan vara performativ? Ja, detta sagt utan att förneka den enskilde. Tiderna förändras, tider återkommer deformerade och som så ofta ger Dylan oss brottstycken till insikt. Varsågod, säger han men tillägger: lyssna inte på mig, känn med mig.

”The past and present wilt – I have fill’d them, emptied them,
And proceed to fill my next fold of the future”

Svarar honom Whitman över seklen. Det förflutna och nuet. Fyllda och tömda. Och vidare! Och de många som siat om Nobelpristagarens avsked, var säkra: det kommer aldrig att vara över för Dylan.