Tant Parant

Dela den här recensionen:

Folkmusiktrion Tant Parant säger sig hylla just tanter, och skivomslaget är följaktligen prydligt broderat. Ett grepp som är lika annorlunda som tjusigt, och detsamma kan sägas om deras musik. De flesta av låtarna är traditionella från bland annat Älvdalen, Bohuslän och Värmland, men både sättningen och framförandet är egenartade. Med den udda instrumenteringen saxofon, dragspel och piano spelar Tant Parant med lågmäldhet och stillsamhet som kännetecken, men samtidigt med en hel del sväng. En traditionell bohuspolska förvandlas till en makalös, sju minuter lång resa som börjar ytterst stilla i dragspelets allra högsta register för att fortsätta med lika milt plingande Rhodes-piano (vilket verkligen borde användas oftare i svensk folkmusik!), och via ett saxofonsolo växer den till sig för att till sist leda fram till mäktigt svällande orgeltoner. 

I de flesta låtar spelar dock Emma Engström vanligt akustiskt piano med kluriga komp, skimrande melodier och glesa klanger. Hilda Ekstedts sopran- och altsaxar bollar melodier och stämmor med Hugo Gerdmars dragspel, som i sin tur lika gärna lägger långt utdragna ackord eller mjuka riff. Välkända låtar får ny dräkt och de egna kompositionerna håller minst lika hög klass. 

Och så kommer en sån där detalj som lyfter allt ännu mer, nämligen tempoökningen i slutet av Polska efter Olof Vestlund, där dragspelet plötsligt sätter fart, rytmiseringen förändras och orgeln kommer tillbaka. Mästerligt!

Tant Parant har funnits som trio i runt tio år men skivdebuterar först nu. Det har minst sagt varit värt väntan, för Ro och trevnad, lycklig levnad är en alldeles fullkomligt ljuvlig skiva som faktiskt inte liknar någonting jag hört tidigare.