Kathryn Tickell

Dela den här recensionen:

Fyrtio år som skivartist. Det var utgångspunkten till Kathryn Tickells nya projekt. När hon var sexton år gammal lånade en vän till familjen en bandspelare från radiostationen där han arbetade. Under en helg spelade Tickell och några vänner in – live, utan pålägg – vad som blev hennes debut, On Kielder side. Hon visste inte ens att det skulle resultera i en lp!

När hon nu mindes tillbaka insåg hon att hon inte hade rättigheterna till skivan. Någon föreslog att hon skulle spela in hela skivan igen, som dagens Kathryn Tickell låter. Så hon lyssnade igenom skivan, bara för att inse att den innehöll låtar hon inte ville spela längre. Men också några som hon gärna piggade upp.

Detta blev Return to Kielderside, en blandning av gammalt och nytt, egna låtar och andras. Efter några album med trummor och elektronik är den en återgång till ett mer akustiskt sound, och är dessutom precis som debuten inspelad helt utan pålägg.

I en omisskännlig Tickellsk anda spelar hon dansanta jigs, hornpipes och valser, huvudsakligen på sin northumbriska säckpipa (men någon gång på fiol). Den tjusiga Yearning law, ett beställningsverk som skulle framkalla vyer av landsbygd och kullar, gör precis det. 

Men vackrast är den nya klagovisan Sycamore gap, tillägnat den hundrafemtio år gamla tysklönnen som höggs ner av vandaler 2023. Med Tickells säckpipa, ackompanjerad av piporgel och fågelsång från platsen där trädet stod i en öppning i Hadrianus mur, är den en av Tickells finaste hyllningskompositioner.

Bland de återbesökta låtarna finns Joan’s jig / Cut the file, som inleder båda skivorna. Originalinspelningen av jigen är ungdomligt snärtig, nästan lite morsk, medan den nya versionen är något långsammare, mognare, men någon skillnad i spelkvalitet och teknik kan man inte höra – redan som sextonåring hade hon i mycket hittat sin stil. Det hör man också om man jämför Cut the file, där versionerna ligger närmare varandra, så när som på ackompanjemanget.

Även avslutningslåten på nya skivan – Border spirit – fanns med för fyrtio år sedan fast då i ett set på tre låtar (de andra två, A B hornpipe och Billy Pigg’s hornpipe, har också spelats in igen). Den var inte planerad för nyinspelning, men Tickell och melodeonspelaren Julian Sutton hade så roligt i ”studion” (en hyrd kyrksal) att de bara fortsatte att spela. Och tur är väl det, för den är en både bedårande och lämplig hyllning till Tickells hemtrakter, i gränslandet mellan England och Skottland.