Dieter Ilg

Dela den här recensionen:

Den tyske kontrabasisten Dieter Ilg har med sin trio (Rainer Böhm på piano, Patrice Héral på trummor) sökt sig till den klassiska repertoaren. Den franske modernisten Maurice Ravel (1875–1937) står i fokus. Ravel, aktiv under förra sekelskiftet, var som många tonsättare på den tiden mycket intresserad av jazzens framväxt och dess förnyelse av musiken.

Det är inte första gången Ilg tar sig an klassiska tonsättare, han har med känslig jazztouch tidigare tolkat både Beethoven och Bach. Jazzkatten minns förstås hur väl Miles Davis Sketches of Spain (tolkning av Joaquin Rodrigos Concierto de Aranjuez) lät när den kom 1960. 

Jag är en stor supporter av genreöverskridandet i alla dess ofta vitaliserande former, dock är dessa projekt inte utan utmaningar. När jag hör Ilgs platta har jag svårt för att inte längta till originalets så strama, energiska och melankoliska elegans. Problemen med tolkningar av andras verk från andra genrer blottas: hur mycket är det ”kvar” eller ”går förlorat” av originalet, är det en helt ny låt kanske, var går gränsen för nyskapande och interpretation?

Trion spelar imponerande vackert måste sägas, särskilt tolkningen av Alborada del Gracioso, Bolero (något av Ravels ”hit”) och Pavane är fantastiskt arrangerade och hyperkänsligt framförda. Albumet rekommenderas, men jag inser att jag personligen inte sällan är mer av en purist än eklektiker när det gäller konsten att tolka över de – förvisso så arbiträra – genregränserna. Den inledande frågan besvaras således med ett ”kanske”.