Vinicius Cantuária

Dela den här recensionen:

Vinicius Cantuária är en veteran från andra generationen bossa-musiker i Brasilien. Hans nya skiva vrider bossa-konceptet en aning åt ett halvt psykedeliskt, halvt jazzigt håll. Själv spelar Cantuária gitarr på skivan och han har rekryterat två italienska kollegor i basisten Paulo Andiolo och trummisen Roberto Rossi. Trion är mycket tajt i den lågmälda musiken som ger en känsla av återhållsamhet och distans. 

Musiken är till hälften Vinicius Cantuárias medan den andra hälften utgörs av samarbeten med andra musiker från samma generation som Cantuária. Undantaget är Jobims Insensatez som får en känslig men stram tolkning. Ofta påminner Cantuárias musik om Caetano Veloso (en av de som varit med och skapat en av låtarna på skivan), men även om de har ett liknande tonfall så brukar Veloso hamna i mer livsbejakande sväng till slut, som om samban och bossan äger sista ordet. Vincius Cantuárias musik är kanske inte en omedelbar förälskelse, men det finns mycket att upptäcka under den första upplevelsen av hans musik.